Lite parningslekar så här i kungliga leveranstider...

...eller hur jag tillbringade två dagar på en brygga med viftande kamera.

Efter att jag av en fotograferande vän fått höra att det gick ett rykte om att det vid sjön Fysingen hade siktats örn, begav jag mig en varm sommardag naturligtvis dit, som de norra förorternas svar på David Attenborough  man nu tror sig vara. Såg framför mig  bilder med en grandios havsörn mot klarblå sommarhimmel.
 Men, icke sa nicke, inte en örn i sikte. Men framåt eftermiddagen hade jag i mitt sökande efter denna gäckande örn kommit ut på en lång brygga, eller rättare sagt spång, som några envisa människor byggt upp i vassen vid sjön. Längst ut låg ett fågeltorn där små snälla ornitologer kan titta på sina små snäppor och kultvaskare när det är tid för det. Men denna dag var det folktomt vid tornet. Praktiskt taget också fågelfritt, lite änder och en och annan Häger flaxade förbi men annars befann sig de flesta fåglarna för långt bort för mitt teleobjektiv.

Men, det var fullt med sländor, av någon för mig okänd art. Runt bryggan hade de inlett parningslekarna för året och de flög runt och kastade varandra hit och dit i en hiskelig fart.

Efter att ha iakttagit sländorna en stund fick jag en ny bildidé; jag skulle ju naturligtvis fånga deras mödosamma parningslek, det skulle bli bilder med fart och en känsla av kamp. Så det var bara att sätta igång.

 Det gick väl bra så länge de satt still och utförde de bestyr som tydligen var starten på parningen. För dig som aldrig sett sländor para sig så kan jag berätta att den främre, kanske hanen, petar in två "taggar" bakom den bakres huvudsköld.

En lite suddig delförstoring, men man ser "taggarna" som fäster sig i den bakres "nacke".

Här har de krupit ihop för att riktigt fästa sig i varandra.

Det här blev faktiskt en av de bästa bilderna, mest tack vare skuggan som bildar en symbolisk hjärtform, annars måste jag, lite petigt, konstatera att skärpan ligger lite fel.

Sen sätter de fart, rätt upp i luften och ett helsickes våldsamt spel börjar. Visst flaxar sländor också omkring i vanliga fall men när de kom så här i tandem såg det än hiskligare ut, ja till och med våldsamt.

Den bakre släpade, slängde och for som en trasdocka och fick mig att tacka Darwin för att man var människa.

Nu började viftandet med kameran. Jag försökte, som sagt, fånga deras flykt , få bilderna levande som man säger. Men autofokus hängde inte med så jag fick ställa skärpan manuellt (back to stoneage) blixten hann inte ladda mellan klicken och avståndet var för långt för den.

Så där stod och låg jag på bryggan med kameran lika vilt viftande som sländornas flykt.

Jag tog femhundra bilder första dagen, femhundra andra dagen. Totalt alltså ettusen bilder och resultatet blev dussinet något så när lyckade bilder.

Först efter att jag avslutat detta lilla rendes vouz med sländorna kom jag och tänka på hur det för någon passerande där på bryggan måste sett ut. En medelålders man krypande och springande  med kameran vilt viftande, fotograferande något som på bara några meters avstånd var omöjligt att se. Jag tror inte att någon kom förbi, men om de nu gjorde det kanske de flydde därifrån, närheten till psyket på Löwenströmska sjukhuset kanske fick dem att ta det säkra före det osäkra.

Men några fina bilder blev det och även om min ursprungliga intention var lite väl svår att genomföra  fick jag ett par dagars friskluft och en nära insikt i dessa bara några centimeter stora varelsers korta men intensiva liv. Faktiskt så blir man lite ödmjuk efter en sån här sejour, respekten för även de små där ute i vass och buske blir större, när man delat deras vedermödor ett par dagar.

     Dag två dök denne lite större släkting till mina vänner upp. Tydligen hade den redan klarat av parningen så den satte sig lugnt på en kvist i vattnet och planterade sina ägg på ett vasstrå under vattnet.

Så hände något som fick mig att tappa andan lite
 grann.

Jag fick span på dessa två och de låg relativt lugnt och gungade framför en buske ute i vattnet, så jag passade på att knäppa en mängd bilder på dem.

Men plötsligt fladdrade det till i sökaren och jag blev faktiskt lite förskräckt, "vad i h....". Kunde bara konstatera att de två var borta. Så jag var tvungen att resa mig på knä och backa tillbaks i kamerans galleri.

Då såg jag henne, skuggan. Denna dam hade alltså på bråkdelen av en sekund, mellan två exponeringar, lyckats flaxa upp och svalt mina två modeller. Att det måste gått snabbt kan man förstå då min kamera tar 3-4 exponeringar i sekunden i sekvenser om tre "gafflade" bilder. Så, naturens hårda lag gjorde sig påmint för mig och den övre bilden var den sista på två små harmlösa varelser.
Men det ska erkännas att jag förbannade att jag missade själva "sväljet". Hade blivit en sån där "once-in-a-lifetime"-bild.

Kan förresten passa på att rekommendera Caféet på Ströms gård i Rosersberg. Trevligt litet ställe i närheten av "min" brygga. Norra delen av Fysingen är ett bland fågelskådare väl känt häckningsområde för diverse fågel så mängden personer i fjällräven jackor och enorma tubkikare är stor på caféet.

Flera tusen, främst gäss, samlas här och utbyter erfarenheter och gener.

            Lite "buskablyga" är dessa vackra hägrar som också samlas här. Men de är mycket vackra, med sina "ormhalsar", när de lyfter och seglar iväg på jakt efter mat eller partner.

Ja det var en liten titt i arkivet. I morgon, söndag, är det dags för en utställning och en stumfilm. Återkommer om det.

Tack för din titt i min lilla vrå av bildvärlden.