Åtta timmars total input.
Det blev det denna söndag.
Dagen avslutades med en fantastisk visning av en stumfilm från 1928. Stum men med vacker, intensiv och berättande musik. I Högdalen.
 |
| Jeanne d´Arc |
Men låt oss börja från "the beginning".
Vaknade, steg upp, intet ont anande om hur dagen skulle utveckla sig.
Klockan 12.30 steg jag in på Väsby Konsthall, missade vernissagen på lördagen så jag tog chansen nu istället.
I sal "Optimus" har Jonas Högström placerat sina skupturer i olika storlekar. Från små fåglar som man nästan råkar trampa på till den av Väsby kommun inköpta "Helgpappa", en, i naturlig storlek, hyllning eller kommentar till det som så många män levt med. De intensiva helgerna med outtalade krav om "göra" när det man egentligen vill är "vara".
Jonas förmåga att gestalta rörelse och samtidigt hitta uttrycken i ansiktena i sina skulpturer berör. Får betraktaren att vilja stanna till, dela glädjen, sorgen, få bli en del av det där ögonblicket han valt ut ur ett evigt pågående nu.
Skulpturen ska enligt ryktena stå på det som skall benämnas "Sparrmans torg", döpt efter en smått legendarisk kommunalpolitiker.
Torget är för den som undrar, den plan som byggts vid början på Kyrkvägen i Upplands Väsby, vid café "Kardemumma".
Helgpappa
Jonas berättar att han gärna ser sig om i sin egen värld för att finna motiv, och det ser man tydligt i flera av hans skulpturer.
Skulpturen "Mina föräldrar" är ett fint exempel på det. Att så enkelt och ärligt skildra två äldre, närstående, och i en figur ge oss en berättelse om inte bara ett "nu" utan också om ett långt liv tillsammans som kröns av ålderdomens visshet om att nu,nu finns vi för varandra...
...precis som den där gången som är så nära men ändå så många minnen bort...
..."Allt jag önskar har jag redan".
Men så mycket mer skulle komma än vi trodde då...
...för "Nu sticker vi och lämnar problemen ensamma hemma. Du med din laptop och jag med en bag-in-box och min nya Samsungmobil som blir min om två år och 200kr/mån. Men du blir min redan ikväll!"
Ja, sånt är livet!!
Och dessa två, fabelns haren och sköldpaddan, som i Jonas tolkning nu blivit vänner. Men visst är det trist att ha en kompis som bara sover...
Jonas Högström tar som sagt gärna scener ur sin närhet, kryddar dem med ömsint fantasi och en stor portion hantverks-skicklighet.
Kom över ett citat av en tidigare skulptör; Arne Jones. Han kommenterade skapandet på ett sätt som jag kan ana passar bra in på Jonas också: " För fan, konsten föds inte av brist. Den föds av överflöd. Den föds när hjärna, hjärta och alla sinnen flödar över och bär sig åt. Blodet rusar till händerna som börjar organisera med all kunnighet de inhämtat under sitt liv och glömt bort att de kan. Hela kroppen synkroniseras att manifestera en idé."
Denne Jones återkommer ligger senare.
Salen Primus delade Tania Krosse och Valdemar Cher. Jag hörde en viskning som sa att någon ansvarig för utställningen menade att det gemensamma för dessa tre var de fantasifulla namnen på sina verk...och ja, det stämmer verkligen- Eller vad sägs om Chers verk (fr.v) "Egentligen ogillar jag att vara otrogen", och "Varje kväll när jag gått och lagt mig, tror jag att det ligger två kalla händer under min rygg".
Tania Krosse medverkade också med ett antal skulpturer
Den som undertecknad fastnade för var denna kanske lite lätt makabra
betraktelse över det som finns i oss, det där som bygger själen.
"Allt jag äger bär jag med mig"
Så passa på innan denna utställning plockas ner och ersätts med något nytt. För som vanligt har gänget på konsthallen lyckats trumma ihop en klart sevärd exposé över den nya konsten.
Men nu fortsätter vi till Högdalen... nej förresten...
...först ett snabbstopp på Vällingby Torg där man vintern till ära fixat till en liten snabb utställning med iskonst, som de lediga barnen också fick prova på.
Men bekvämt nog så går tunnelbanan direkt från Vällinby till Högdalen (gröna linjen ni vet). När man så anländer till denna gamla ABCförort stiger man upp från spåren och möts av...
Skulpturen ska enligt ryktena stå på det som skall benämnas "Sparrmans torg", döpt efter en smått legendarisk kommunalpolitiker.
Torget är för den som undrar, den plan som byggts vid början på Kyrkvägen i Upplands Väsby, vid café "Kardemumma".
Helgpappa
Jonas berättar att han gärna ser sig om i sin egen värld för att finna motiv, och det ser man tydligt i flera av hans skulpturer.
Skulpturen "Mina föräldrar" är ett fint exempel på det. Att så enkelt och ärligt skildra två äldre, närstående, och i en figur ge oss en berättelse om inte bara ett "nu" utan också om ett långt liv tillsammans som kröns av ålderdomens visshet om att nu,nu finns vi för varandra...
...precis som den där gången som är så nära men ändå så många minnen bort...
..."Allt jag önskar har jag redan".
Men så mycket mer skulle komma än vi trodde då...
...för "Nu sticker vi och lämnar problemen ensamma hemma. Du med din laptop och jag med en bag-in-box och min nya Samsungmobil som blir min om två år och 200kr/mån. Men du blir min redan ikväll!"
Ja, sånt är livet!!
Jonas Högström tar som sagt gärna scener ur sin närhet, kryddar dem med ömsint fantasi och en stor portion hantverks-skicklighet.
Kom över ett citat av en tidigare skulptör; Arne Jones. Han kommenterade skapandet på ett sätt som jag kan ana passar bra in på Jonas också: " För fan, konsten föds inte av brist. Den föds av överflöd. Den föds när hjärna, hjärta och alla sinnen flödar över och bär sig åt. Blodet rusar till händerna som börjar organisera med all kunnighet de inhämtat under sitt liv och glömt bort att de kan. Hela kroppen synkroniseras att manifestera en idé."
Denne Jones återkommer ligger senare.
Salen Primus delade Tania Krosse och Valdemar Cher. Jag hörde en viskning som sa att någon ansvarig för utställningen menade att det gemensamma för dessa tre var de fantasifulla namnen på sina verk...och ja, det stämmer verkligen- Eller vad sägs om Chers verk (fr.v) "Egentligen ogillar jag att vara otrogen", och "Varje kväll när jag gått och lagt mig, tror jag att det ligger två kalla händer under min rygg".
Tania Krosse medverkade också med ett antal skulpturer
betraktelse över det som finns i oss, det där som bygger själen.
"Allt jag äger bär jag med mig"
Så passa på innan denna utställning plockas ner och ersätts med något nytt. För som vanligt har gänget på konsthallen lyckats trumma ihop en klart sevärd exposé över den nya konsten.
Men nu fortsätter vi till Högdalen... nej förresten...
...först ett snabbstopp på Vällingby Torg där man vintern till ära fixat till en liten snabb utställning med iskonst, som de lediga barnen också fick prova på.
Har aldrig sett något så...ja vad ska man säga...även arkitekter kan flumma till det ibland. Tydligen är det studentlyor som fått denna häftiga form. Egentligen inte fult...bara lite ovanligt, men syns gör det.
Men vi skulle inte hälsa på några studenter så vi fortsätter Önskehemsgatan fram och kommer strax till Vantörs Kyrka.
Nu kommer den tidigare citerade Arne Jones igen...nu i form av en...
...kyrktupp.
Han skapade denna tupp till kyrkan men den har numera blivit Högdalens officiella symbol och pryder hemsidor och kommun hus.
Så var vi då framme vid denna resas slutpunkt.
Denna söndag hade Vantörs kyrka bjudit in Alexander Zethson för ett framförande av hans nykomponerade musik, framförd med instrumentalister och Vantörs kammarkör, som ackompanjerar stumfilmen "En kvinnas martyrium" från 1928.
Filmen skapades av danske regissören Carl Th. Dreyer och beskriver rättegången mot legenden Jeanne dÁrc.
Dreyer har i den valt att bortse från någon kringberättelse om händelsen utan koncentrerar sig på att fånga de i rättegången medverkande personernas känslor, i allt som oftast rena närbilder. Detta gör naturligtvis att filmen lämpar sig för en musikalisk tolkning. Musik och bild samspelar, förstärker varandra och resultatet blir att vi som åskådare snart har vävt samman de två till en absolut enhet.
Själv blev jag så tagen av upplevelsen att jag höll på att glömma ta en bild, och när jag väl fick upp kameran kunde jag inte hålla den still så allt som blev, var detta (lite skäms jag för att visa den).
Men det var en fin stund i en vacker och akustiskt fantastisk kyrka.
Synd nog kunde varken kompositör eller kördirigent säga om det blir några fler föreställningar, men råkar ni se någon annons om detta...spring dit, det är en unik och väldigt vacker upplevelse.
Kanske blir det också lite "inne" nu när en stumfilm, från Frankrike, som denna film, får en Oscar, vem vet?
...tunnelbaneduvan-här har han äntligen kommit ut på perrongen, men han krånglade sig förbi spärrarna och nerför trapporna.De automatiska dörrarna ut till perrongen fick jag visserligen hjälpa honom med. Några minuter senare försvann han in på tåget mot Hagsätra.
Men varför han krånglade sig igenom staionshus och spärrar och dörrar begriper jag inte riktigt, Högdalen är ju en ovanjordstaion, så han kunde bara ha flugit in, men de kanske är kul att knalla omkring i värmen lite. Ett kul stadsfenomen är det i allafall.
Tack för idag säger jag med en liten vårbild, eller i allafall en bild som tagits med en känsla av vår.
(Lite svartvitt är det också, liten hommage till filmen ovan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar