Beata Bermuda, Samantha Ohlanders, Linnea Aall Campbell och Hanna Andersson tog traditionell folkmusik och blandade den med sina egna temperament som avslutning på helgens nöjen.
Men låt oss börja från början, om man säger så, nämligen med en tripp till den stora staden mellan sött och salt.
Men innan dess hade jag hunnit med en sejour på det där museet som heter Moderna och där både sett och hört deras utställningar.
I fyra salar hade en grupp ljudkonstnärer monterat mängder av högtalare och ljussatt varje sal i enbart en färg. Så från det gröna gick man in i det rosa...
...fortsatte in i det blå och hamnade till slut...
...i det röda.
Runt i dessa rum seglade ljuden från tolv stycken loopade ljudverk som mötte varandra i olika konstellationer och byggde upp slumpartade ljudbilder. De tolv ljudkonstnärerna hade fått varsitt frekvensområde att leka med, det gjorde att de aldrig"krockade" med varandra utan mer fyllde i varandras verk. Resultatet?? Väldigt meditativt, så meditativt att många slog sig ner i de för tillfället utsatta sofforna eller la sig på mjuka mattor och slöt ögonen för en stund.
Påpekas bör också i sammanhanget att en av konstnärerna härstammar från Vilda Väsby; Kent Tankred. Vi gamla väsbyiter tänker kanske "fiskaffären på Centralvägen" när vi ser namnet Tankred men den är långt ifrån Kents skapelser.
Ska man vara lite rolig så kan man ju alltid påpeka denna meditativa skapelses likhet med de så populära styckena med valsång, men då blir väl bara Kent förbannad och jag tror inte Tankreds Fisk sålde val heller.
Men fönster som det rann en konstant ström av vatten över hade de. De hade man jämt förr i fiskaffärer och det var också rätt meditativt kommer jag ihåg.
Men den bild som fick mitt hjärta att slå lite snabbare var detta porträtt av Gösta Ekman d:ä ("Sickans" farfar). Bilden togs i samband med en Dramaten uppsättning där Ekman spelade Faust. Okej, min" kapning " av bilden gör den inte rättvisa, men om ni tittar in på utställning så ställ er gärna framför den ett tag. Ljuset, tonen, blicken, kontakten mellan objekt och kamera är...
banne mig det bästa jag sett i mitt bildliv. Fotografen Sylwander, som fotograferade många kända ansikten i sin ateljé på Drottninggatan, pikade förmodligen sin yrkesbana med denna bild.
Själv begav jag mig efter denna tur till huvudstaden tillbaks till förorten och kunde där själv komponera en socialrealistisk bild:
Jag har gett den namnet; "I väntan på buss 535 som aldrig kom så jag fick gå hem i skitvädret. Jävla SL."
Väl hemkommen till stugvärmen bjuds man på kvällens
nästa...ja vad var det egentligen. I den konstiga musiktävlingen
som sänds på lördagarna dök en udda fågel upp...
...Björn Ranelid.
Till en dels förtret och andras höga nöje gick denne mycket verbala herre omkring på scenen och framförde några strofer ur sin digra aforismkatalog, denna gång om kärleken. Allt ackompanjerat av gammal hederligt discodunk.
Ja vad ska man säga, nog fasen lyckas han skapa rubriker och uppmärksamhet vår solbrände vän. Men han har faktiskt lyckats med det han sa för ett par år sen; han lovade då, efter Linda Skugges elaka påhugg om hans solbränna och läskiga läppar, att han skulle bli" folklig".Han skulle tacka ja till allt och visa att han minsann var mer än bara solbränna, lustig dialekt och högtravande ordmassor. Konstateras kan nu att han faktiskt lyckats med sitt uppsåt. Lite kul är det faktiskt att en del vågar vara lite aparta. Han lär väl inte komma ifråga för Svenska Akademin efter det här men vad gör det egentligen?
Så kom söndagen...
Så vad gör man då för att hela själen och roa sig?
Jo, man stegar iväg genom vattenpussar och tassar försiktigt över smyghala trottoarer, allt för att komma fram till det jag nämnde först i denna blogg; gamla Apoteket och Picchus café.
Och där står tre damer och önskar en välkommen.
Nä, nu skarvade jag nog lite.
Men de bjöd i allafall på en timmes högklassig musik denna slaskiga söndag.
Så från meditation på Moderna Museet, över Björn Ranelids schlagerinsats hamnar vi slutligen på det gamla apoteket vid gamla Stockholmsvägen.
Denna söndag var det också vernissage på Picchus.
Konstnären Galina Francos varma färgrika målningar gjorde gott för oss lite frusna och nerstänkta stackare som stegade in på caféet. Galina ställer under några veckor ut sina verk här, så passa på att få lite försmak av den tid som komma skall.
All blomsterprakt och färg i hennes tavlor signalerar glädje, ogrumlad sådan, och att se dem kan nog ha lika stor påverkan på oss som en stor dos D-vitamin, och är det något vi nordbor behöver en årstid som denna så är det vitaminer. I vilken form får var och en själv välja. Men en kopp kaffe, en semla och en stunds betraktande av Galinas tavlor är nog ett bra alternativ.
Så stod de där helt plötsligt, de tre i Beata Bermuda; tre vänner från musikhögskolan som förenat sina fioler och sina själar och tillsammans skapat något som i mina öron var en nytolkning av de gamla folkvisetonerna i fusion med moderna anslag och kompositionsknep.
Och knökfullt var det, sällan har väl en söndagseftermiddagskonsert (oj vilket långt ord) varit så väl besökt. Men vi som som stretat oss dit var nog glada att vi gjort det för det vi fick höra från trions fioler var knappast något vi hört förut. Energi, vilja och...
...stor kärlek till musiken och dess möjligheter till korsbefruktning och förnyelse visade de under denna alltför korta spelning, så vi i publiken kunde bara nöjt luta oss tillbaks och glädjas åt att det finns mer, mycket mer, bortom schlager och massproducerad skåpmat vi vanligtvis tvingas konsumera, vare sig vi vill eller inte. Nu ger de sig snart iväg till USA på en turné och det ska bli kul att höra dem efter den. Vad kan måhända ha hänt där med deras musik? Har de kanske fått till sig några nya influenser? Mm, det får framtiden utvisa.
Ja, så var den helgen till ända då, och sammanfattningen av den blir; Taskigt väder men sköna upplevelser. Så slutbetyget blev väl godkänt trots allt.
Men vänta nu, vad händer när jag stegar hemåt igen??
Jo, ett konstverk av sällan skådat slag träder plötsligt fram för mig. Några" konstiga" bilister har tillsammans skapat en kortvarig installation på parkeringsplatsen utanför Picchus, ett mönster som säger;" våra vägar korsar varann, om blott tills snöplogen kommer."
Godnatt och sov gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar