Lite parningslekar så här i kungliga leveranstider...

...eller hur jag tillbringade två dagar på en brygga med viftande kamera.

Efter att jag av en fotograferande vän fått höra att det gick ett rykte om att det vid sjön Fysingen hade siktats örn, begav jag mig en varm sommardag naturligtvis dit, som de norra förorternas svar på David Attenborough  man nu tror sig vara. Såg framför mig  bilder med en grandios havsörn mot klarblå sommarhimmel.
 Men, icke sa nicke, inte en örn i sikte. Men framåt eftermiddagen hade jag i mitt sökande efter denna gäckande örn kommit ut på en lång brygga, eller rättare sagt spång, som några envisa människor byggt upp i vassen vid sjön. Längst ut låg ett fågeltorn där små snälla ornitologer kan titta på sina små snäppor och kultvaskare när det är tid för det. Men denna dag var det folktomt vid tornet. Praktiskt taget också fågelfritt, lite änder och en och annan Häger flaxade förbi men annars befann sig de flesta fåglarna för långt bort för mitt teleobjektiv.

Men, det var fullt med sländor, av någon för mig okänd art. Runt bryggan hade de inlett parningslekarna för året och de flög runt och kastade varandra hit och dit i en hiskelig fart.

Efter att ha iakttagit sländorna en stund fick jag en ny bildidé; jag skulle ju naturligtvis fånga deras mödosamma parningslek, det skulle bli bilder med fart och en känsla av kamp. Så det var bara att sätta igång.

 Det gick väl bra så länge de satt still och utförde de bestyr som tydligen var starten på parningen. För dig som aldrig sett sländor para sig så kan jag berätta att den främre, kanske hanen, petar in två "taggar" bakom den bakres huvudsköld.

En lite suddig delförstoring, men man ser "taggarna" som fäster sig i den bakres "nacke".

Här har de krupit ihop för att riktigt fästa sig i varandra.

Det här blev faktiskt en av de bästa bilderna, mest tack vare skuggan som bildar en symbolisk hjärtform, annars måste jag, lite petigt, konstatera att skärpan ligger lite fel.

Sen sätter de fart, rätt upp i luften och ett helsickes våldsamt spel börjar. Visst flaxar sländor också omkring i vanliga fall men när de kom så här i tandem såg det än hiskligare ut, ja till och med våldsamt.

Den bakre släpade, slängde och for som en trasdocka och fick mig att tacka Darwin för att man var människa.

Nu började viftandet med kameran. Jag försökte, som sagt, fånga deras flykt , få bilderna levande som man säger. Men autofokus hängde inte med så jag fick ställa skärpan manuellt (back to stoneage) blixten hann inte ladda mellan klicken och avståndet var för långt för den.

Så där stod och låg jag på bryggan med kameran lika vilt viftande som sländornas flykt.

Jag tog femhundra bilder första dagen, femhundra andra dagen. Totalt alltså ettusen bilder och resultatet blev dussinet något så när lyckade bilder.

Först efter att jag avslutat detta lilla rendes vouz med sländorna kom jag och tänka på hur det för någon passerande där på bryggan måste sett ut. En medelålders man krypande och springande  med kameran vilt viftande, fotograferande något som på bara några meters avstånd var omöjligt att se. Jag tror inte att någon kom förbi, men om de nu gjorde det kanske de flydde därifrån, närheten till psyket på Löwenströmska sjukhuset kanske fick dem att ta det säkra före det osäkra.

Men några fina bilder blev det och även om min ursprungliga intention var lite väl svår att genomföra  fick jag ett par dagars friskluft och en nära insikt i dessa bara några centimeter stora varelsers korta men intensiva liv. Faktiskt så blir man lite ödmjuk efter en sån här sejour, respekten för även de små där ute i vass och buske blir större, när man delat deras vedermödor ett par dagar.

     Dag två dök denne lite större släkting till mina vänner upp. Tydligen hade den redan klarat av parningen så den satte sig lugnt på en kvist i vattnet och planterade sina ägg på ett vasstrå under vattnet.

Så hände något som fick mig att tappa andan lite
 grann.

Jag fick span på dessa två och de låg relativt lugnt och gungade framför en buske ute i vattnet, så jag passade på att knäppa en mängd bilder på dem.

Men plötsligt fladdrade det till i sökaren och jag blev faktiskt lite förskräckt, "vad i h....". Kunde bara konstatera att de två var borta. Så jag var tvungen att resa mig på knä och backa tillbaks i kamerans galleri.

Då såg jag henne, skuggan. Denna dam hade alltså på bråkdelen av en sekund, mellan två exponeringar, lyckats flaxa upp och svalt mina två modeller. Att det måste gått snabbt kan man förstå då min kamera tar 3-4 exponeringar i sekunden i sekvenser om tre "gafflade" bilder. Så, naturens hårda lag gjorde sig påmint för mig och den övre bilden var den sista på två små harmlösa varelser.
Men det ska erkännas att jag förbannade att jag missade själva "sväljet". Hade blivit en sån där "once-in-a-lifetime"-bild.

Kan förresten passa på att rekommendera Caféet på Ströms gård i Rosersberg. Trevligt litet ställe i närheten av "min" brygga. Norra delen av Fysingen är ett bland fågelskådare väl känt häckningsområde för diverse fågel så mängden personer i fjällräven jackor och enorma tubkikare är stor på caféet.

Flera tusen, främst gäss, samlas här och utbyter erfarenheter och gener.

            Lite "buskablyga" är dessa vackra hägrar som också samlas här. Men de är mycket vackra, med sina "ormhalsar", när de lyfter och seglar iväg på jakt efter mat eller partner.

Ja det var en liten titt i arkivet. I morgon, söndag, är det dags för en utställning och en stumfilm. Återkommer om det.

Tack för din titt i min lilla vrå av bildvärlden.                                                                            

                                                          

24 h sound&vision...

...blev det i helgen.Ibland blir intrycken många när man rör sig  bland alla dessa arrangemang som genomförs runt omkring i den värld vi kallar vår. Så blev det denna helg. Tack o lov samlades allt ihop under söndagens slaskiga eftermiddag med hjälp av tre unga musiker på Picchus Café

Beata Bermuda, Samantha Ohlanders, Linnea Aall Campbell och Hanna Andersson tog traditionell folkmusik och blandade den med sina egna temperament som avslutning på helgens nöjen.







Men låt oss börja från början, om man säger så, nämligen med en tripp till den stora staden mellan sött och salt.

 Visst kan Stockholm vara en skönhet, men bara minuterna efter denna idylliska bild togs satte regnet och blåsten fart och halvt dränkte både undertecknad och kamera.

Men innan dess hade jag hunnit med en sejour på det där museet som heter Moderna och där både sett och hört deras utställningar.

 Något så ovanligt som en stor ljudinstallation genomfördes från fredag kväll till söndag kväll, nonstop. Första gången mig veterligt som Moderna haft öppet dygnet runt.



I fyra salar hade en grupp ljudkonstnärer monterat mängder av högtalare och ljussatt varje sal i enbart en färg. Så från det gröna gick man in i det rosa...

...fortsatte in i det blå och hamnade till slut...

...i det röda.

Runt i dessa rum seglade ljuden från tolv stycken loopade ljudverk som  mötte varandra i olika konstellationer och byggde upp  slumpartade ljudbilder. De tolv ljudkonstnärerna hade fått varsitt frekvensområde att leka med, det gjorde att de aldrig"krockade" med varandra utan mer fyllde i varandras verk. Resultatet?? Väldigt meditativt, så meditativt att många slog sig ner i de för tillfället utsatta sofforna eller la sig på mjuka mattor och slöt ögonen för en stund.

Påpekas bör också i sammanhanget att en av konstnärerna härstammar från Vilda Väsby; Kent Tankred. Vi gamla väsbyiter tänker kanske "fiskaffären på Centralvägen" när vi ser namnet Tankred men den är långt ifrån Kents skapelser.

Ska man vara lite rolig så kan man ju alltid påpeka denna meditativa skapelses likhet med de så populära styckena med valsång, men då blir väl bara Kent förbannad och jag tror inte Tankreds Fisk sålde val heller.
Men fönster som det rann en konstant ström av vatten över hade de. De hade man jämt förr i fiskaffärer och det var också rätt meditativt kommer jag ihåg.

Förresten så har Moderna gaskat upp sig vad det gäller fotoutställningar. Förmodligen beroende på den succé som Fotografiska gjort det senaste året. Äntligen har man plockat upp klenoderna från källarvalven och i flera salar blandat modern och historisk fotografi.Nu kan man beskåda Anders Peterséns nästan kultförklarade bilder från Reeperbahn, JH Engströms, AP:s arvtagare och samarbetspartner, sociala skildringar och de första porträtten på Greta Garbo från tidigt 20-tal intill varandra.

Men den bild som fick mitt hjärta att slå lite snabbare var detta porträtt av Gösta Ekman d:ä ("Sickans" farfar). Bilden togs i samband med en Dramaten uppsättning där Ekman spelade Faust. Okej, min" kapning " av bilden gör den inte rättvisa, men om ni tittar in på utställning så ställ er gärna framför den ett tag. Ljuset, tonen, blicken, kontakten mellan objekt och kamera är...
banne mig det bästa jag sett i mitt bildliv. Fotografen Sylwander, som fotograferade många kända ansikten i sin ateljé på Drottninggatan, pikade förmodligen sin yrkesbana med denna bild.





Själv begav jag mig efter denna tur till huvudstaden tillbaks till förorten och kunde där själv komponera en socialrealistisk bild:

Jag har gett den namnet; "I väntan på buss 535 som aldrig kom så jag fick gå hem i skitvädret. Jävla SL."







Väl hemkommen till stugvärmen bjuds man på kvällens
nästa...ja vad var det egentligen. I den konstiga musiktävlingen
 som sänds på lördagarna dök en udda fågel upp...
...Björn Ranelid.
Till en dels förtret och andras höga nöje gick denne mycket verbala herre omkring på scenen och framförde några strofer ur sin digra aforismkatalog, denna gång om kärleken. Allt ackompanjerat av gammal hederligt discodunk.

 Ja vad ska man säga, nog fasen lyckas han skapa rubriker och uppmärksamhet vår solbrände vän. Men han har faktiskt lyckats med det han sa för ett par år sen; han lovade då, efter Linda Skugges elaka påhugg om hans solbränna och läskiga läppar, att han skulle bli" folklig".Han skulle tacka ja till allt och visa att han minsann var mer än bara solbränna, lustig dialekt och högtravande ordmassor. Konstateras kan nu att han faktiskt lyckats med sitt uppsåt. Lite kul är det faktiskt att en del vågar vara lite aparta. Han lär väl inte komma ifråga för Svenska Akademin efter det här men vad gör det egentligen?


Så kom söndagen...

...och när det värsta ovädret stillat sig och temperaturen bestämt sig för att stiga till 5-6+ blev allt ett stort slask.
 Så vad gör man då för att hela själen och roa sig?





Jo, man stegar iväg genom vattenpussar och tassar försiktigt över smyghala trottoarer, allt för att komma fram till det jag nämnde först i denna blogg; gamla Apoteket och Picchus café.

Och där står tre damer och önskar en välkommen.

Nä, nu skarvade jag nog lite.

Men de bjöd i allafall på en timmes högklassig musik denna slaskiga söndag.

Så från meditation på Moderna Museet, över Björn Ranelids schlagerinsats hamnar vi slutligen på det gamla apoteket vid gamla Stockholmsvägen.

 Denna söndag var det också vernissage på Picchus.
 Konstnären Galina Francos varma färgrika målningar gjorde gott för oss lite frusna och nerstänkta stackare som stegade in på caféet. Galina ställer under några veckor ut sina verk här, så passa på att få lite försmak av den tid som komma skall.

All blomsterprakt och färg i hennes tavlor signalerar glädje, ogrumlad sådan, och att se dem kan nog ha lika stor påverkan på oss som en stor dos D-vitamin, och är det något vi nordbor behöver en årstid som denna så är det vitaminer. I vilken form får var och en själv välja. Men en kopp kaffe, en semla och en stunds betraktande av Galinas tavlor är nog ett bra alternativ.

Så stod de där helt plötsligt, de tre i Beata Bermuda; tre vänner från musikhögskolan som förenat sina fioler och sina själar och tillsammans skapat något som i mina öron var en nytolkning av de gamla folkvisetonerna i fusion med moderna anslag och kompositionsknep.
Och knökfullt var det, sällan har väl en söndagseftermiddagskonsert (oj vilket långt ord) varit så väl besökt. Men vi som som stretat oss dit var nog glada att vi gjort det för det vi fick höra från trions fioler var knappast något vi hört förut. Energi, vilja och...
...stor kärlek till musiken och dess möjligheter till korsbefruktning och förnyelse visade de under denna alltför korta spelning, så vi i publiken kunde bara nöjt luta oss tillbaks och glädjas åt att det finns mer, mycket mer, bortom schlager och massproducerad skåpmat vi vanligtvis tvingas konsumera, vare sig vi vill eller inte.
Nu ger de sig snart iväg till USA på en turné och det ska bli kul att höra dem efter den. Vad kan måhända ha hänt där med deras musik? Har de kanske fått till sig några nya influenser? Mm, det får framtiden utvisa.

Ja, så var den helgen till ända då, och sammanfattningen av den blir; Taskigt väder men sköna upplevelser. Så slutbetyget blev väl godkänt trots allt.

Men vänta nu, vad händer när jag stegar hemåt igen??
Jo, ett konstverk av sällan skådat slag träder plötsligt fram för mig. Några" konstiga" bilister har tillsammans skapat en kortvarig installation på parkeringsplatsen utanför Picchus, ett mönster som säger;" våra vägar korsar varann, om blott tills snöplogen kommer."

Godnatt och sov gott.

En sommarresa mitt i vintern

Känns som det är på plats att bidra med lite sommarupplevelser så här i februaris vita men rätt behagliga kyla.
 Kom då att tänka på en resa till Kumla (riktigt exotiskt, om man är Kines) och en promenad på "konst på hög". Hela utställningen är placerad på en gammal slagghög från den tiden då man bröt skiffer för att under brinnande världskrig få en oljereserv inrikes.

För att ta dig upp till kullens topp kan du välja bilen, men den riktige entusiasten stegar de över fyrahundra trappstegen upp till utställningen.

Bland det första du ser väl uppkommen är den omtalade konstnären Lars Wilks variant av sitt verk vid Kullens fyr. Riktigt vad Lars vill med dessa högar av brädor och plank är upp till var och en att tolka. Själv tycker jag detta bara är lite vansinnigt och kul.

I ärlighetens namn måste man nog konstatera att det största konstverket är utsikten över Västgötaslätten. bara utsikten är värd de 400 stegen upp till toppen. Väl där uppe kan man gått göra som denne pompöse man och bara luta sig tillbaks på den lilla serveringen och bara njuta av skönheten.

Nog passar en kyrka  här uppe bra, för man är ju trots allt lite närmare himmelen än vanligt. Att den också är transparent och istället för att stänga in, släpper in och låter oss stackars syndare se vår värld obeskuren, gör ju det inte sämre.

Ja så ser vi några representanter för lokalbefolkningen som denna vackra sommardag tagit sig upp på sin kulle för att njuta av dagen....näää....

....inte är det det inte, bara några realistiska skulpturer, som man, om man vill, kan slå sig ner bredvid och snacka lite strunt med.

I "Arken" finns det utställningar om bland annat perioden när högen byggdes upp och lite annat om bygdens kultur.

Har ni vägarna förbi Kumla så sväng av till kullen och få lite motion och en trevlig stund med fantastisk utsikt.

När ni nu ändå är i Kumla så ta en titt på Skofabriksmuseet inne i staden.  Kumlabygden var länge centrum för skotillverkningen i Sverige, men kvar finns endast några få envisa företagare och detta museum. Om man inte är så intresserad av skohistoria så är ändå den härliga doften av läder värd ett besök.

Undertecknad har anor tillbaks till skomakarvärvet så kanske tyckte jag att det var extra intressant att få en aning om hur "di gamle" hade det på sin tid.

Annars kan jag rekommendera museets lilla autentiska skoaffär där man till ett, faktiskt, hyfsat pris kan klä sina fötter.



 Ja, det var allt för nu. Nu ska jag ge mig iväg ut mot någon frusen sjö och försöka skapa lite konst ;).

Vi ses snart igen.

En ursäkt och sen lite schlager..

...eller nåt sånt.
Först, en ursäkt till er som försökte titta på förra bloggen med en liten konstig film jag lagt upp; det funkade inte alls, förstår inte varför men jag klantade nog till det. Nu har jag tagit bort den och ska innan jag gör ett nytt"film"-försök kontakta någon datakunnig person på närmaste förskola. Sex-åringar är visst för jäkligt bra på just filmupplägg.
Nog om detta; satt i lördagskväll och stirrade på det hatade/älskade tävlingsprogrammet som ska utse någon stackare som senare i vår ska få åka till Azerbajdzjan och tävla i trallvänlig musik med resten av Europa. Vad skådar då mitt norra öga om inte Sofi ,som står på scen och tillsammans med sina vänner i Abalon Dots framför ett bidrag i denna konstiga tävling. Varför jag blev så upprymd?? Jo, Sofi och hennes kamrat Hanna Andersson bloggade jag om tidigare, i november, när Sofi och hennes vänner, i en annan konstellation än A.d. spelade på det lilla kulturhuset Picchus. ja där ser man hur det kan gå, först Picchus sedan Växjö. Livets villovägar äro outgrundliga.

Hanna (t.v) och Sofi på den tiden det begav sig på Picchus Kulturhus.

 

Sofi Hogman

(får hoppas att jag inte sett fel nu, men då måste hon banne mig ha en dubbelgångare)

Lite inspirerad av detta fick jag en oemotståndlig lust att lägga upp lite musik/konsertbilder jag lyckats ta under åren.

 Först kommer naturligtvis grabbarna i kultbandet Babablues, tyvärr nu inaktiva, som den här kvällen spelade på Mosebacke.

Samma kväll gästspelade Max Schults med ett band som jag glömt namnet på tyvärr. Gillar bilden för att den är så kul med Max garv åt den mycket inspirerade sångaren. Blues är inte alltid så allvarligt.

Japanska Asakusa Jinta (tydligen ett bostadsområde i Tokyo) var väl inte heller så  allvarliga när de under en kulturvecka uppträdde på Gustav Adolfs torg. Det gigantiska instrumentet drevs av tryckluft och var otroligt högljutt. Lät som om alla Borlänges raggare hade samlats och testade sina signalhorn, ungefär.

Att spela tuba kanske inte är så kul (bompa bompa bompapa), så då gäller det att göra det lite roligare så man står ut.

Tycker att dirigentens min när han tittar på sopranens lidelsefulla inlevelse är rätt skön. Man kan undra vad han tänkte just då (herrejävlar vad hon gapar, och jag som är så bakis).

En lite (mycket) fixad på en skön blueskille som lystrar till namnet Lennart Grahn, inte att förväxla med den legendariske Grahn från Kirunagruppen The Shanes.

Två bilder från Sth. Jazzfestival, en skön och mycket enkel tillställning med mycket bra musik. Såg den grandiose Sting där för första gången och kunde glädjas åt att han faktiskt kunde överraska och inte bara hemfalla åt meditativt allt för tjatigt flum. Damen på scenen är Viktoria Tolstoj.

En annan trevlig upplevelse var Södra Bergens balalajkor som visade att de kunde tuta i lur också.

En i mitt eget tycke jäkligt grym bild på en lika grym grupp, Inner Sense, sök gärna på dem i youtube, mycket bra band, Tyvärr stämmer inte bilden längre vad gäller medlemmar, mannen som sitter längst fram har slutat och hans jobb som vokalist har övertagits av....

 Jenny Larsson

En vokalissa med stark utstrålning( Kunde inte låta bli)











Men en av årets höjdpunkter musikaliskt är trots allt Melodifestivalen för funktionshindrade. I år vann ju, som tidigare skrivet, Ida Jareman, men den här damen som representerade Sollentuna gick inte heller av för hackor precis, en otroligt skön rockpose.

Så till slut en liten nytagen bild från denna vinter när kylan äntligen slog till och fick oss att ångra att vi gnällt på den snölösa och slaskiga vintern som varade ända fram till februari, konstigt nog. (Global uppvärming eller..?
)

 Tills vi ses igen, ha det så bra ni kan och är värda (förmodligen jättebra).