Ibland blir det lite...konstigt

Om man på sina irrfärder i livet någon gång råkar kliva av pendeltåget på Upplands Väsbys vindpinade station och det hunnit kvällas blir man, om man är en sansad människa, lite konfys. På den västra sidan av stationen står ett kalt stort träd och fullkomligt strålar som vore det en gudomlig uppenbarelse eller något slags närkontakt av tredje graden.
När man sansat sig inser man att någon eller några från utsmyckningsdetaljen i ovan nämnda kommun gått, som man säger, banana på det nya vintergisslet Led-lampslingor.

Stilla undrar man om Chevy Chases rollfigur från filmerna om Ett päron till farsa" fått jobb som dekorationsdesigner i förorten. Alla som sett "Ett päron till farsa firar jul" på det gyllene 90-talet får säkert ett litet gastkramande Deja-vu vid denna åsyn.

När man så stått där och sett på detta lysande exempel på att uttrycket "Less is more" knappast är något som tillhör den grundfilosofi vårt samhälle längre bygger på, beger man sig kanske genom den kala, ljusa tunneln under spåren och upp på den östra sidan av stationen. När man väl kommit upp där, hör man nu, återigen med en känsla av overklighet, sorgsna toner från en fiol. Ens första tanke är att någon stackars Rumänsk violinist blivit tvingad att jobba övertid denna kalla grå novemberkväll. Efter ett par minuters hörselspanande upptäcker man att de sorgsna tonerna kommer från mynningen på den underjordiska årännan. Ut ur tunnelmynningen strömmar tonerna. Ens första tanke blir då att nu har väl Arbetsförmedlingens Fas 3 slagit slint totalt!!! Nog för att det är bra att folk får ett arbete, en sysselsättning, men att sitta i en tunnel och spela vemodig musik kvällarna igenom är väl ändå lite magstarkt, även i dessa tider av piska och mycket lite morot.

Efter ett tag, tack vare några insiktsfulla medborgares upplysningar om att det naturligtvis är några sinnrikt placerade högtalare som ljuder från det mörka valvet, lugnar man ner sig och fortsätter sin vandring längs förortens tysta gator.

Eftersom man nu har tankarna inne på lampor och ljud i vintertid fortsätter man fundera kring denna vilja i folksjälen att banna mörkret och tystnaden.

Att detaljhandeln, främst Clas Ohlson, Jula och Rusta, fått oss att helt tappa förnuftet i juletid och aptera slingor, stjärnor, tomtar på släde, meterhöga renar på balkong och altan är, sen flera år, ett återkommande fenomen. Erkännas bör att även undertecknad för ett antal år sedan stått på ett varuhus och, med ett lätt ironisk leende, fyllt vagnen med" tomtar på månen" och lysande "gran"-slingor. Saken var den att mina dåvarande grannar försökte slå något slags rekord i smaklöshet, så från deras balkong blinkade och lyste det redan från veckan före Advent. Väl kommen hem med tom plånbok och fyra fulla kassar med diverse ljusgardiner och annat krims krams av liknande art, kom jag till sans och insåg att detta var väl knappast något som var "My cup of tea". Så det mesta försvann in i en garderob och allt som blev kvar var en risdekoration på balkongräcket och en gammal hederlig krans på ytterdörren.

Men, men, smaken är ju något personligt och inte blir världen sämre av några glittrande, bjärta, klingande vinterveckor här i den kalla nord. Till Ledlampornas försvar ska väl också sägas att de är fasen så mycket mer miljövänliga än gamla tiders glödlampor.

Men på min vandring upptäcker jag också något väldigt vackert; längs den gamla Industrivägen har ortens Stadsträdgårdsmästare fått den geniala idén att designa gatlyktorna som gamla fotogenlampor. Detta som en hommage till de nu nerlagda industrierna i det helt omformade industriområdet vid stationen.

Ja, så vackert kan det bli när man låter människor med fantasi och kreativitet släppas loss bland gator och torg.
Mer sånt till  folket, Tack.