Snön faller och SAAB med den...

...skulle man kunna travestera lite på Lundells gamla mästerverk, om nu inte snön faller lite dåligt i dessa trakter just nu. Man ska väl inte vara taskig mot Trollhätte-borna nu strax före jul men det är svårt att låta bli.

Så nåddes vi då av beskedet att de två journalisterna som sökt lite obekväma sanningar om ett halvsvenskt företag troligen blir kvar bakom lås o bom i några år till och vi påminns återigen om att världen inte är det paradis vi så gärna vill tro. Ingen kul jul för dem och deras nära precis. Nu krävs det nog stora insatser från diverse regeringar och organ för att de ska komma ut inom rimlig tid. Kanske dags att koppla bort Carl Bildt från tjänsten ett tag. Känns lite konstigt att han, den store, inte vet vad han ska göra.

Nä nu återvänder vi till julen...nä, det gör vi inte förresten!

Istället ger jag er, mina eventuella vänner, en liten julklapp som ger en hint om de tider som snart, snarare än vi tror, kommer.

Fann för några år sedan ett litet smultronställe som jag sedan återvänt till ibland bara för min egen njutnings skull.

 Kinnekulle, en fantastiskt vacker o omväxlande upplevelse. Här ett par bilder från det stora dagbrottet som numera inte används, men här bröts enorma mängder skiffer till oljeindustrin under många år. Numera fungerar det som rekreation och fiskevatten.

 I bakgrunden den vackra stora insjön Vänern.

Eftersom den här västra sidan av berget är "granne" med de av Jan Guillou omskrivna Arntrakterna på östra sidan, finns det stor chans att du ska braka ihop med något galet rollspelande sällskap längs stigarna i den täta skogen.

 I de fantastiska skogar vid bergets fot finns enorma mängder av ramslök viltväxande. Att gå in i dessa fält är en doftupplevelse av nåde. För dig som inte vet hur ramslök smakar så kan man säga att det kommer närmare vitlök än vår hederliga gullök. Gott att bara dra upp några strån och under promenaden genom gammal kulturskog tugga lite stillsamt.

 Mycket av skogen här är planterad av godsherrarna på de sju herrgårdarna längs Vänern. Det gör att man kan botanisera bland trädsorter man knappast ser någon annanstans.

 Långa promenadstigar längs med, och upptill, berget gör att man kan ta sig runt och över berget med flera alternativ. Själv gick jag upp o nerför berget med diverse små utflykter i nio timmar.

 På ett par av herrgårdar ner mot Vänern kan man ta en paus och ta en konstpromenad eller äta något gott.

Gammal klassisk slottskonst, tack o lov finns här också lite annat att vila ögonen på.

 Men frågan är om inte naturen själv skapar de vackraste konstverken.

 Från toppen av berget. Mot väster..

..

...och öster

 Kanske är det omväxlingen i landskapet som gör att man lätt faller för den här platsen. Allt verkar finnas på denna ganska lilla yta. Berg o dal, äng o skog och orörda stränder.

Kan också passa på att rekommendera Vandrarhemmet i Hällekis. Under sommaren kan man hyra rum på övervåningarna i husen. I bottenvåningen huserar diverse hantverkare och konstnärer och även en liten restaurang.

 

Så till slut, en liten soluppgång från Bergets topp en vacker sommarmorgon.

Vi ses

Monday, monday...

...sjöng "The Mamas&Papas" (tror jag) nån gång på 60-talet. De sjöng naturligtvis inte om den måndag som nu passerat men det var en bra låt trots det.

Men denna första  måndag  i december månad var ändå lite speciell, åtminstone om man bor i Stockholmstrakten;den första snön kom nämligen. Det var nog rätt många som började fundera på det här med den globala uppvärmningen i november. Hörde att det var den varmaste november sedan mätningarna startade i mitten av 1700-talet.

Ja annars är det väl som vanligt i världen; Euron krisar, SAAB krisar, Juholt krisar och Björn Ranelid ska vara med i Schlagerfestival, sicket eländes elände.

Men för att kompensera i kylan och annat elände serverar jag denna dag några fler bilder från det tidigare nämnda besöket i Dorset England. Bidde bara tre bilder på vatten som slog på klipporna så nu tänkte jag visa lite mer beskrivande bilder från den lilla, och då menar jag verkligen lilla, orten Lulworth. Ja ska jag vara helt korrekt så är de från en plats i Lulworth benämnd "The cove". En bygata nertill vattnet i bukten med höga klippor runt om.

 Var faktiskt rätt jobbigt att gå upp till toppen fastän det var en riktigt bekväm stig uppför berget

När man kommit uppför berget steg man ner på andra sidan och där fanns "The Hole". Tydligen en riktigt berömd turistattraktion i England. Klippan är även känd för att var ett mycket uppskattat ställe för de som vill sluta sina dagar i Atlantens djup, strömmen i hålet är inte nådigt även vid lugnt väder. Vi fick faktiskt uppleva, på avstånd, en utryckning av kusträddningen när en ung man av okänd anledning ville sluta sina dagar genom ett hopp från toppen av "hålet". Det slutade lyckligt och de förde lugnt iväg honom till något ställe med madrasserade väggar.

Kuststräckan här kallas annars "Jurassic" på grund av att man hittat mängder av spår av dinosaurier i berget. Den här bilden visar ganska bra årmiljonernas gång när Brittiska öarna först stångades med Europa och sedan slets loss från fastlandet (eller hur det nu gick till, därom tvisten de lärde). Det finns ett litet fint museum som behandlar forntid och nutid i byn och på berget kan man se avtryck av dessa bestars enorma fötter, eller vad man nu kallar dinosauriernas nedre delar. Lite sött med kärleksparet på bänken högst upp. Inte för att jag vet om de var ett kärlekspar, men bänken där uppe kallades visst nåt i stil med "kärleksbänken".

Fascinerande vackert med det ljusa berget och den blå ocean, att sen en liten röd kanot ville vara med också gjorde bilden komplett. När man gick om kring längs klipporna förstod man ganska bra varför trakten också var känt för sitt rykte som smugglarkust, fanns mycket små grottor och språng man kunde gömma sig och sitt värdefulla gods i.

En lite annan vinkel från stranden vid "hålet".Om det lilla hålet hade nåt namn kommer jag faktiskt inte ihåg.

När vi besökte Lulworth var det en stor högtid för byborna, Man firade den lyckade skörden och då skulle man naturligtvis gå i kyrkan också. Denna engelske gentleman hade klätt upp sig som det passar en engelsk lantis, keps och finaste kostymen. Vi pratade lite och han var väldigt nyfiken på var vi kom ifrån. När vi så berättade det kommenterade han glatt till sin dotter, som inte ville vara med på bild; "Va roligt nu kommer jag på bild i Sverige också" (fast på engelska naturligtvis :) ) Kul att glädja någon ibland, glömde naturligtvis att fråga efter hans namn :( .

Ja, vad kan man annat säga än att det var otroligt vackra trakter och jag vill hemskt gärna tillbaka dit igen.

De där fördomarna om ett flackt England kom verkligen på skam under denna vistelse och kameran gick verkligen varm. Fanns så otroligt mycket fina bildchanser och vädret växlade från sommarvarmt till totalt regnkaos så det blev aldrig enformigt i bildsökandet.

Slutligen en lite rolig bild. Mannen som bor i det här huset har under åren samlat ihop alla glömda lekhinkar som besökare glömt nere vid stranden och sen har han dekorerat sitt stora träd med dem. Nästan lika stor tusistattraktion som "The Hole". Näten under träden är till för att hålla ordning på hans lilla hönseri.

Ja det var det det. Hoppas ni tyckte denna lilla reseskildring från Dorset var intressant, så till nästa gång. glöm inte dubbdäcken.

Så hamnade man då där igen...

...på Väsby konsthall i de anrika lokalerna från den tid då Optimus var de världsledande i export av fotogenkök och fotogenlampor; numera är det ett liten oas för oss som aldrig tröttnar på att se bild och skulptur.

Sen en tid tillbaks huserar konceptet Haka i lokalerna och så kommer de att göra fram till den 18:e december.
Det första som slår en när man stegar in där är att något hänt; konstnärerna har i det ena rummet slagit upp nya väggar för att accentuera det grundläggande i konceptet-två parallella motsatser. Så om ni nu dristar er att besöka utställningen kan jag ge er ett gott råd; börja var som helst men gå i en åtta genom rummen med hallrummet mellan lokalerna som" midja på åttan, gärna ett par varv, så förstår ni ovan skrivna förklaring bättre. Det spegelvända, ihakandet är själva grundtanken, som jag förstår det. Avsluta sen med att ställa er i rummet mellan de två utställningslokalerna och snurra ett par varv och se Agneta Forslunds bägge stora oljemålningar på fondväggarna i rummen, då går ni därifrån med en ny upplevelse inmatad i någon lämplig del av hjärnan.

Kanske blev litet krångligt det dä,r men låt oss i stället ge oss in bland de skapade rummen.

Natasha Danbergs svit "Gråt inte över spilld mjölk 1-8" följer oss genom de två rummen och ger mig en känsla av att vara en kommentar över det nuvarande dagsläget, både globalt och mentalt, speciellt riktat till oss som sett "the rise and fall" av det nya som byggdes upp efter de stora krigen.

  Anna-Karin Brus leker med olika tekniker ihop verk som vid första anblick ger ett klassiskt vackert intryck men när man synar dem närmare är det bitska kommentarer om fasadens mörkare sidor. Speciellt synligt i "On the move" med den slingrande ormens väg mot paradisets vackra kärl.

Brus har också skapat en mindre installation som skänker en tveeggad nostalgisk längtan. Om skuggan på golvet under den är ett infall eller" bar-.blev-så" vet jag inte, men för mig bidrar den i hög grad till helheten.

Katarina Sundkvist Zoharis installation i rum -Optimus- får en att gärna gå omkring och komma de golvliggande skulpturerna närmare och se strukturer och kontraster i dem. Hon har också jäklats lite med oss besökare med verket "Vindlingar" som, om man inte kliver rakt igenom installationen och verkligen synar den, bara är en svart yta. (I bakgrunden en av de två oljemålningar av Agneta Forslund jag tidigare nämnde).

Vill man så kan slå sig ner framför tidigare nämnda Brus video i rum- Primus- och avnjuta en video utan bilder, om nu inte ord också ska räkna som bilder och ordet ljudbild förklarar videon bättre.


Slutligen skull jag i denna lilla betraktelse över utställningen vilja nämna Helena Laukkanens verk "Cover". Jag vill inte visa någon bild på det då ett foto faktiskt inte gör det rättvisa, och nåt ska ni väl själva få upptäcka:).
Jag tror ni kommer bli lika förvånad som jag över hennes verk utförda med blyrets på vanlig MDF-skiva.

Ja, med en grupp skulpturer av Katarina Sundkvist Zohari yackar jag för visat intresse för min konstrunda. Hoppas att du tar chansen att besöka utställningen och att jag inte krånglade till det för mycket.
(Svårt att skriva om konst ska ni veta, men en gör så gott en kan :) )

Till slut en bild från mina källarvalv;

Ibland blir det lite...konstigt

Om man på sina irrfärder i livet någon gång råkar kliva av pendeltåget på Upplands Väsbys vindpinade station och det hunnit kvällas blir man, om man är en sansad människa, lite konfys. På den västra sidan av stationen står ett kalt stort träd och fullkomligt strålar som vore det en gudomlig uppenbarelse eller något slags närkontakt av tredje graden.
När man sansat sig inser man att någon eller några från utsmyckningsdetaljen i ovan nämnda kommun gått, som man säger, banana på det nya vintergisslet Led-lampslingor.

Stilla undrar man om Chevy Chases rollfigur från filmerna om Ett päron till farsa" fått jobb som dekorationsdesigner i förorten. Alla som sett "Ett päron till farsa firar jul" på det gyllene 90-talet får säkert ett litet gastkramande Deja-vu vid denna åsyn.

När man så stått där och sett på detta lysande exempel på att uttrycket "Less is more" knappast är något som tillhör den grundfilosofi vårt samhälle längre bygger på, beger man sig kanske genom den kala, ljusa tunneln under spåren och upp på den östra sidan av stationen. När man väl kommit upp där, hör man nu, återigen med en känsla av overklighet, sorgsna toner från en fiol. Ens första tanke är att någon stackars Rumänsk violinist blivit tvingad att jobba övertid denna kalla grå novemberkväll. Efter ett par minuters hörselspanande upptäcker man att de sorgsna tonerna kommer från mynningen på den underjordiska årännan. Ut ur tunnelmynningen strömmar tonerna. Ens första tanke blir då att nu har väl Arbetsförmedlingens Fas 3 slagit slint totalt!!! Nog för att det är bra att folk får ett arbete, en sysselsättning, men att sitta i en tunnel och spela vemodig musik kvällarna igenom är väl ändå lite magstarkt, även i dessa tider av piska och mycket lite morot.

Efter ett tag, tack vare några insiktsfulla medborgares upplysningar om att det naturligtvis är några sinnrikt placerade högtalare som ljuder från det mörka valvet, lugnar man ner sig och fortsätter sin vandring längs förortens tysta gator.

Eftersom man nu har tankarna inne på lampor och ljud i vintertid fortsätter man fundera kring denna vilja i folksjälen att banna mörkret och tystnaden.

Att detaljhandeln, främst Clas Ohlson, Jula och Rusta, fått oss att helt tappa förnuftet i juletid och aptera slingor, stjärnor, tomtar på släde, meterhöga renar på balkong och altan är, sen flera år, ett återkommande fenomen. Erkännas bör att även undertecknad för ett antal år sedan stått på ett varuhus och, med ett lätt ironisk leende, fyllt vagnen med" tomtar på månen" och lysande "gran"-slingor. Saken var den att mina dåvarande grannar försökte slå något slags rekord i smaklöshet, så från deras balkong blinkade och lyste det redan från veckan före Advent. Väl kommen hem med tom plånbok och fyra fulla kassar med diverse ljusgardiner och annat krims krams av liknande art, kom jag till sans och insåg att detta var väl knappast något som var "My cup of tea". Så det mesta försvann in i en garderob och allt som blev kvar var en risdekoration på balkongräcket och en gammal hederlig krans på ytterdörren.

Men, men, smaken är ju något personligt och inte blir världen sämre av några glittrande, bjärta, klingande vinterveckor här i den kalla nord. Till Ledlampornas försvar ska väl också sägas att de är fasen så mycket mer miljövänliga än gamla tiders glödlampor.

Men på min vandring upptäcker jag också något väldigt vackert; längs den gamla Industrivägen har ortens Stadsträdgårdsmästare fått den geniala idén att designa gatlyktorna som gamla fotogenlampor. Detta som en hommage till de nu nerlagda industrierna i det helt omformade industriområdet vid stationen.

Ja, så vackert kan det bli när man låter människor med fantasi och kreativitet släppas loss bland gator och torg.
Mer sånt till  folket, Tack.

En kväll i staden...

...får man sig ännu en musikalisk upplevelse.
På fredagen (se föregående inlägg) fick man sig en dos spelglädje med musikalisk lekfullhet, så på lördagen var det dags för ännu en variant av alla de upplevelser Fru Musica kan erbjuda.

Malin Widefjäll och Cecilia Hilmerby hade denna lite grå och blåsiga novemberkväll anordnat sin examenskonsert på Musikmuseet (beläget bakom Dramaten, intill hovstallarna om ni undrar).

Malin och Cecilia har gått färdigt sina utbildningar på Musikhögskolan och ville denna kväll visa för oss andra vad de under dessa år tagit till sig.

Undertecknad saknar kompetens och vilja att fungera som recensent utan jag kan bara säga att det var en rejäl dos av just kompetens och vilja som levererades denna kväll. och naturligtvis stora mått av kärlek till musiken och sina instrument.

Att de verkligen, som jag sa till Cecilia, inte gjort det lätt för sig utan verkligen ville spänna bågen så mycket som möjligt utan att brista kan nog var och en förstå när man ser styckena de valt.

 Cecilia Hilmerby

Malin levererade bland annat fyra stycken av gamle herr Bach ur Partita. För en som fortfarande har problem med Dylans "Blowing in the wind" var fingrarnas flykt över vilolinens bräda rena miraklet. Cecilia bjöd på Steve Reich (polarpristagare) och att ta sig an denne modernist och minimalist är klart jämförbart med att bestiga K2 (utan syrgastub). Cecilia tog också chansen att uruppföra sin lärare Gunnar Valkares nyskrivna stycke "Desiderio di natura". Kompositören såg rätt nöjd ut när han stegade upp på scenen för att tacka Cecilia.
Ja, det blev en fin och trevlig kväll alltså. Att det efter konserten serverades en välsmakande buffé gjorde inte saken sämre precis.

Malin Widefjäll

Ja, så slutligen önskar vi dessa begåvade unga kvinnor, och deras medverkande vänner, all lycka i en med all säkerhet ljus framtid.

En kväll i förorten...

...kan innehålla så mycket mer än några stadiga på närmaste karaokebar. Exemepelvis kan man bege sig till Gamla Apoteket betala en liten dusör och sätta sig tillrätta på lämplig stol bredvid lämpligt sällskap och av en trevlig servitör beställa in en välsmakande liten pastarätt och en skummande öl. När man så talat och tuggat en stund kliver två gentlemän medförande stora och små blåsinstrument och kör i gång en "shåååv" som får skrattmuskler magmuskler och svårt återhållna dansmuskler att börja leva. Med briljanta sentenser och ljuvliga toner gör de tiden allt för kort och framåt natten stegar man hem med ett leende i novembernunan och i huvet surrar orden "de é gött att leva".
Vänner, på säsongens sista musikkväll presenterade Musikföreningen Picchus, detta år tjugo diton fyllda, Bröxkapellet;

Äh, idag...

...har jag inte en vettig åsikt om nåt. Om inte "Lasagne är gott" kan räknas som en åsikt??!!
Så¨det blir bara lite bilder.

 En påminnelse om hösten

 Natt i Västerås

 Visingsö

 Bara nära

 Visingsö, igen.

 Nära, igen.

Även en liten fluga kan vara vacker!!