På jakt efter den vår som flytt...

...eller åtminstone gömt sig någonstans i trakten av Amsterdam eller kanske någon annanstans dit vi stackars trötta nordbor inte hittat.

Men som den positiva människa jag är fyllde jag termosen, laddade kameran och begav mig mot den vackra sjön Fysingen för att där söka tecken på en snar vårs ankomst. Parkerade bilen på en lerig parkering och började min vandring ut mot det fint byggda utsiktstornet därstädes. För att komma dit måste man gå en lång sträcka på en spång byggd i vassen. Vad jag inte räknat med var att vinterns is och köld fått den sommartid så behagliga sträckan nu blivit ett vridet halt litet helvete.

Att jag därtill inte tänkt mig för och bara hoppat i ett par, som det visade sig, icke lämpliga skor, gjorde inte promenaden lättare. En handfull gånger gled jag på den vridna spångens såphala brädor så våldsamt att jag var på väg över kanten och till och med lyckades få kantlisten att lossna där det var som mest vridet. Efter halva sträckan insåg jag att jag förmodligen var lite fel ute. Så jag bestämde mig för att vända tillbaks och söka våren på något annat ställe. Eftersom jag nu hade "glidit bort" den lilla mängd gåvänlig snö som funnits på väg ut så blev det nu ännu svårare att undvika att hamna i plurret. Tack och lov hade jag kamerastativet med mig och kunde använda det som stötta, så till slut tog jag mig lite blöt om fötterna och lite stukad vad äventyrslustan beträffade tillbaks till bilen och en varm kopp kaffe. På vägen därifrån såg jag att till och med gässen undvek sjön och helt lugnt stod och kollade in bygget av motorvägspåfarten vid Rosersberg.
 Det gjorde de helt rätt i tycker jag.

På kvällen blev jag lite irriterad när jag råkade slå på teven för att titta på "Mitt i naturen-vårspecial"-

Det visade sig nämligen att de samtidigt som jag halkade omkring i vassen, stod bara några hundra meter bort och i godan ro på Ströms cafés veranda och glatt visade vackra bilder från samma sjö som jag inte ens kommit fram till. Ibland är livet orättvist.

Så det var bara att bege sig iväg och dessa skälvande sista dagar på den mörka vinterns kamp för överlevnad söka spår av det som skall komma, hoppas vi i allafall.

Så resan gick tvärs över vägen ner till ett av kungens slott, Rosersberg. Av erfarenhet vet jag att solen denna tid på dygnet står högt vid bryggan bakom detta slott. Mycket riktigt.

En stilla paus med termos och tilltugg blev resultatet-

Men isen ligger tjock och lär väl göra så rätt länge, som det verkar.

Lika still som sjön ligger under sitt kalla täcke ligger sommarens nöjen, täckta av presenningar, i väntan på ägarnas pyssel med klenoderna.

På bryggan hade någon vänlig själ lagt lite mat till fåglarna. Konstigt nog var påsen praktiskt taget orörd. När jag läste på påsen visade det sig att fröna var rostade och saltade. Förmodligen gillar inte våra bevingade vänner detta, annat än till fredagsmys, kanske.

Tyvärr kunde jag också konstatera att mitt favoritträd, som stått modell på många bilder, till slut i naturens eviga kamp fått ge upp och brutits sönder av köld och blåst. Men känner jag denna gamla skönhet rätt ger den inte helt upp utan låter sitt lövverk skänka färg till sommaren, känns lite som en parallell till ens eget liv.

Men jakten på tecken fortsatte.

Kände mig lite andlig vid det här laget så jag begav mig till Fysingens södra ände och sökte lite hjälp av de högre makterna vid Hammarby kyrka.
Men inte hjälpte det.

Förutom lite utställda påskliljor var det tomt på vårtecken så jag fick helt enkelt ge upp och vänta på den värmebölja som ska tina upp fauna och flora, förhoppningsvis ganska snart.
Men visst kan vintern vara vacker;

 Och visst är naturen på gång i all sin enkelhet;

Och visst kan även överlevarna vara vackra i den sol som kämpar på för att tina upp vår värld;

Så visst förstår jag de som i forntid tillbad solen, speciellt här uppe i norden, för visst gör detta klot långt där borta oss lika lyckliga varje år när den trotsar molnens täcke och ger värme;

   Ja det var det det; till sist ett litet smakprov ur ett litet  projekt som jag sysslat med under vinterns kyla;

ja, så var årets första blogg avklarad, i nästa blogg tänkte jag angripa frågan; vad är meningen med livet, eller okej då vad är meningen med konsten eller vad är konst apropå en fråga som ställts av en del av publikum-

Vi ses.

Oj, nu blev det vinter...

...igen.

Lite tjatigt tycker jag, borde finnas flera årstider nu när vi har så mycket valfrihet. Men det finns väl inte plats i budgeten för det, bara massa snack om räntor, statsskulder  och utgiftstak. Men så går det när man låter killarna som blev sist valda i brännbollslaget få sin chans att briljera, de skulle nog ha fått varit med så skulle de inte blivit så hämndlystna och bittra idag.

Men vi får väl anamma vintern istället och se lite positivt på den. Råkade uttrycka lite negativa åsikter om den (vinter och kylan alltså) på det berömda sociala mediet Facebook häromkvällen och mina fbpolare (najs) brast uti tirader om hur postivt det var att det nya vita ÄNTLIGEN kommit till oss. Verkade nästan som de gått på någon positivitetskurs hos gamla schlagerdonnan Lotta Engberg.

Själv bryr jag mig mest om djuren i dessa dagar, tycker synd om dem i kylan. Så visst är det vackert och lite trevligt att bädda in sig i dun (sic) och yllehalsdukar och anamma årstiden som vore man en ättling till Amundsen, men nog tror jag de små föredrar detta;

Framför detta;

Eller detta;

Men rent fotografiskt möter det på många positiva och negativa aspekter:
Batterierna tar slut mycket snabbare, för mycket blått som de flesta digi-kameror inte riktigt fixar och nog fasen klarade de gamla analoga kameror rent allmänt kyla bättre?? Troligtvis för mycket plastdelar i dessa nya, förvisso, roliga och häftiga kamerorna, är min enkla gissning.

Men är man snabb ut och lika snabb in så hinner man ta några bilder då och då. Och under de få timmar när inte molnen ligger för tätt över riket och solen stänker i så gott den förmår, kan man fånga många fina ögonblick där ute i kylan.

 Lite midvintermystik från förorten.

Blev lite inspirerad av min gamle vän och arbetskollega Michael som fotograferat fåglar oerhört vackert med hjälp av sin fjärrstyrda kamera och lite ostbitar och tänkte att jag skulle hänga på, så jag satte ut en pinne i blomlådan på balkongen med en bit ost på toppen:

Men inte fan kom det några fåglar och satte sig tacksamt och åt en bit av den inte. Det var till och med
vällagrad prästost, ändå var de inte intresserade. Så nu har jag gett upp den idén, duger det inte så kan de se sig om efter mat på annat håll, jag trugar inte.

Så jag håller mig till att försöka bildsätta käre gamle Kung Bore med ett litet annat perspektiv, kan ju vara lite kul det med.

Så som vi vet är alla våra älskade och hatade årstider just bara färdvägar mot något nytt; gamle filosofen Konfucius (stavar man det så?) hade förmodligen älskat vårt omväxlande klimat, för vi är ständigt på väg mot något nytt här uppe i Norden.







Till sist ett litet potpurri över det starka blå och vita som vi har framför oss (förhoppningsvis, för det slaskiga grå är värre) tills vi återigen kan dansa kring eldar och stänger.

 Ja, nu var det ju inte den här bilden jag menade som potpurri direkt, det är ju mer en "vårenskampmotvinter"-bild, men nu blir det ett litet potpurri (eller collage då, om det ska vara så noga);

Må många varma brasor värmer er, så ses vi närmare Julen

Ibland blir man förbannad...

...och ibland blir man glad.

Först det där med att bli förbannad.
Undertecknad besökte denna lördag den grandiosa fotomässan i Älvsjö. mer om det senare, om man säger så. Men på denna mässa förekom ett fenomen som blivit allt för vanligt på diverse utställningar och evenemang där bilder är inblandat, nämligen
BILDTJUVEN.

Konstigt nog är det ofta en medelålders kvinna som inte är intresserad av att ta några bilder av en snygg monter (som jag ofta dokumenterar) eller hängning. Nej hon ska gå så nära det går och ta en bild med sin nya fina mobilkamera. Vad hon ska använda dem till vete fan, men det skulle inte förvåna mig om hon dekorerar sitt småborgerliga hem med dessa konstverk. Att sen en utövande konstnär blir snuvad på pengar skiter hon fullständigt i. Sen ojar hon sig väl över alla dessa ungdomar som laddar ner material från nätet.


 Har sett henne, den olagliga kulturtanten, till o med på Artipelag, trots att det är uttryckligen förbjudet att fotografera där.

Nä, nu har jag varit arg nog för den här gången. :)
Annars var det en riktigt bra mässa, mycket fina utställningar och mycket kul prylar. Fick chansen att fnula lite med min kommande kamera. Gäller bara att fixa ihop 16000kr så är denna häftiga maskin min. Men det är lätt att bli lite teknikgalen på en sån här mässa.

Kanske är detta en symbolisk bild över hur vi pojkar i alla åldrar känner oss när vi får chansen att leka med de riktigt STORA (och oöverkomligt dyra) sakerna.







Lite kul är det annars att se alla medelålders (faktiskt oftast det) män med sina dyra systemkameror strosa omkring på mässan, vad ska de fotografera??
Kanske hoppas de att få en bra bild vid någon av dessa ymnigt besökta sessionerna.

Fotosessionerna, inlindade i lite undervisning av karaktären "foto-for-dummies", består ju oftast av denna typ av fotograferingar. Själv är man ju så modern att man inhandlat en liten bridgekamera som tar väldigt bra bilder och ser harmlös ut bredvid gubbarnas Nikon o Canon med jättegluggen på och blixten "sjutusan-till-ledtal" som de av någon underlig anledning slår på. Kanske tror de att de ska få en schysst bild av den unga vackra modellen. Men tji fick de, märker de när de kommer hem till datorn.



Äh, jag är nog lite ilsk fortfarande så i stället får vi väl gå över till utställningarna, för där blir man glad.

Ett av dragplåstren denna mässa var Joe Mcnally, amerikansk reortagefotograf som höll ett, som synes, välbesökt framträdande. (Lite Swedishhousemaffiakänsla här)

Själv fastnade jag för Elisabeth Tolls måleriska foton. Hon har ett helt eget sätt att närma sig mode och porträtt med något som närmast kan kallas ett Rembrantskt tema.(nedan)

Heinz Mayers arbeten med en highspeedsetting och droppar är otroligt häftigt och dekorativt. Att han sedan bara har verkat som fotograf sen 2010 och i dag är en av de mest "likade" fotograferna på nätet är fantastiskt kul.

Jörgen Hildebrant är en annan fotograf som sprängt lite gränser. Hans bilder på diverse vardagliga saker, som en paprika tex, är genomtänkta och utförda med otrolig briljans.

Annars var det väl lite av "same-old-storie" Lite fotoskolor och naturfotografer som visade upp sig. Inget att yvas över precis, men nog kan man konstatera att fotografiet har blivit en väldigt stor konstart. Tror knappast att man skulle kunna fylla en mässhall tre dagar i rad, med betalande besökare,  om det gällde "vanlig" konst.





 Mest roligt är det ändå att så många unga nu på ett enkelt och förhållandevis billigt sätt (i jämförelse med den analoga tiden)  kan skapa och dokumentera sin tid och sina tankar.

Men ibland blir det lite knasigt, tycker jag. Naturfotografering har blivit "big-business" numera. Det senaste jag såg var att man kunde hyra ett färdigt gömsle i en jämtländsk skog och i hyran ingick "örngaranti". Känns lite långt från de gamla naturfotograferna som bosatte sig i något självtillverkat gömsle i veckor för att få "Bilden".
Tydligen kan man också få fotografera björn, om man bara betalar för sig.

Jaja, man börjar väl bli gammal och sur och lite oförstående inför marknadens intrång överallt.

Personligen köper jag hellre en bok av en riktigt duktig fotograf som ägnat sitt liv, typ Brutus Östling, åt att förstå och komma våra vänner i naturen nära.

Inser att min kompetens inom området är begränsat till änder i min hemorts lilla å.

 DN:s enorma monter var faktiskt beviset på att svensk reportagefotografering lever och frodas. Det var en fantastisk upplevelse att trava igenom den och bli påmind om allt som hänt i världen i vår närtid. Jag har haft glädjen att ha fått arbetat med några av Sveriges bästa fotografer och blir själaglad när jag ser att återväxten är så fin, dessa bildjournalister behövs i dessa mobiltäta dagar. Dessa pros har en otrolig förmåga att inte bara vara på plats utan också se och förstå och göra bild av det så att vi betraktare bättre kan förstå allt det fantastiska och tragiska som händer på vår jord.

 Varje år ber arrangörerna "vanligt" folk att skicka in sina bilder på ett givet tema. I år var temat Stockholm. Det var fantastiskt att se alla dessa versioner av den gamla Mälardrottningen. Nog finns det duktiga amatörer därute. Måste vara häftigt i en snar framtid att som antropolog gå igenom detta material och se hur levande huvudstaden var i vår nutid.

På väg hem kunde jag inte låta bli att konstatera att Älvsjö station faktiskt blivit riktigt vacker. Mer såna stationer så känns det okej att betala 790kr i månaden för att få beträda dem.









MEN nu måste jag skryta lite; jag fick faktiskt med två bilder på Vintersalongen i Väsby Konsthall.

Ett hundratal konstnärer, representerande alla tänkbara uttryckssätt (förutom akvarellmålning som har en egen salong) hade sänt in sina verk för bedömning. Sextiofem av dessa, där ibland undertecknad, blev utvalda att få delta med 1-3 verk.

Jag fick alltså med två av mina bidrag.

 Att det var en otrolig vidd bland de deltagande kan den stickade golvlampan få symbolisera. Min mor såg den och ville köpa den, men hon ville tänka på saken lite då den faktiskt kostar 25000kr, men det är den banne mig värd. Så rolig och så snygg som den är.

Dessa två fotografiska verk fick jag alltså med, känns faktiskt som ett litet erkännande och en spark i baken att nu är det dags att bli lite mer aktiv som utställare och tävlare. Så ska det bli. Det lovar jag.

(Psst, om ni tittar noga ser ni en liten röd plopp vid den vänstra, det betyder att den är såld, de är banne mig inte illa pinkat på  första utställningen.)








Ja så var det väl dags för en avslutningsbild; det blir lite höstkänsla.

Tack för titten, på gjensyn som Skavlan sa.

Så var det dags då...

...igen, skulle nog vissa personer i min omgivning replikera. Vad det är dags för? Sluta röka naturligtvis!!

Så för att förändra den där eländiga processen det är att (försöka) sluta röka så tänkte jag låta mig inspireras av den stora musikern och entertainern Elton John. Han fick av sin terapeut ett ganska intressant råd när han, för att inte dö, var tvungen att sluta dra i sig kokain. Terapeuten uppmanade honom att gå hem och skriva ett avskedsbrev till sin älskade drog. Brevet blev ett jättefint men sorgligt, stort och nästan tårfyllt adjö. Så nu gör jag ett liknande försök, men med sikte på ett inte lika jävligt beroende som Elton Johns, men eftersom jag de senaste åren sett fler och fler personer runt mig åka på sjukdomar och bieffekter av rökningen så känns det lite aktuellt nu. Att jag  tyvärr också kan konstatera att det som jag skrutit mest med inte längre är sant; jag har nämligen jämt haft bra kondis trots rökningen, senast kollad för bara något år sedan, men nu märker jag att orken börjar tryta.
Med tanke på mina intressen/hobbies så känns det som det mest akuta faktiskt.

Så, here we goes:

 Kära vän, trogna kamrat

.Ja så kom då den där dagen, den där stunden, som vi båda anat var i antågande. Du har säkert hört mitt muttrande, mitt gnällande över dig, men förstå mig, jag menar inte att anklaga dig för någonting. Allt har varit mina egna beslut, från första gången vi träffades(...kommer du ihåg?? Stockholms skärgård, en lite blåsig augustikväll och vi gick, precis som Taube, till Utö för natten. Hade aldrig träffat dig innan, men en kamrat på båten sträckte fram sitt paket och jag visste efter bara ett par bloss att det var du och jag, vi, och från och med den kvällen har vi varit oskiljaktiga.). Men du måste förstå mig, har senaste tiden märkt att vår relation börjat bli slentrian, jag har inte känt den där glädjen när jag träffar dig längre, inte känt samma tillfredsställelse när vi skiljts åt. Det känns faktiskt respektlöst mot dig, för, ja jag vet, du har alltid funnits där när jag som mest behövt dig. Du har aldrig tvekat att vara min vän, aldrig protesterat när jag dragit med dig ut i storm och kyla bara för att jag ska må bättre. Funnits tillhands när alla andra svikit, alltid tröstat mig när det varit som mörkast. 

Minns så väl när en dam jag träffat krävde att jag skulle välja mellan henne och dig. Det var en lång väg att vandra hem den natten, men du fanns med mig hela vägen hem.
Tänk så många tråkiga fester, middagar du räddat mig ifrån, "ska bara ut ett tag", sen smet vi ut och viskade tyst om idioterna därinne. För att inte tala om de romanser som startat på altaner, balkonger och i rökrum med andra som förstått det behag du kan framkalla.

Jo visst har det funnits de som fyat och gnällt över vår relation, "de stinker", "det är farligt" och ännu värre saker, men du och jag har vetat sanningen; de har inte begripit djupet i vårt förhållande helt enkelt.

Ja nog har vi haft ett liv tillsammans du och jag, men du förstår nog att allt har en ände, och kanske ska vi skiljas nu när det är som bäst, innan vi börjar betrakta varandra som ett enda stort problem och bieffekterna av vår relation börjar skena.

Så, jag säger adjö nu kära kamrat och vän sen trettio år, jag vet att du önskar mig lycka till och du vet säkert också att jag kommer att drömma om dig, se efter dig med längtan när jag går förbi varje tobaksbutik och automat, kommer smyga efter någon som fortfarande känner dig bara för att känna doften av dig när du tänds. Säkert kommer jag när vinet runnit ner någon trevlig kväll vara nära att söka upp dig igen, men jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mitt löfte; jag ska aldrig mer besvära dig.

Farväl kamrat cigarett

Ja det var dé dé.

Men något lite positivt ska jag väl avsluta den här bloggen med, en liten konst(ig) bild kanske?

Ja så får det bli.

Vy över Öresund

Vi synes snart igen, hoppas jag

Long time no seen,

...som engelsmännen skulle säga. Men det är bara att konstatera att ibland kommer livet emellan. Kanske ska man vara glad att man har ett liv som kan komma emellan. Skulle förmodligen bli dötråkigt annars (hupp).
Men regnat har det, men soligt har det också varit, om än inte så ofta som många har önskat.

Så nu tänkte jag bara göra en liten sejour genom den sommar som varit, eller rättare sagt de månader som gått sen jag senaste gången dristade mig till att söka uppmärksamhet genom bloggosfären.

Så vi börjar i maj när knoppar slog ut och i Bollnäs,...

...

...denna lilla halvt bortglömda lilla gemytliga stad, som jag å arbetets vägnar besökte i maj. Intrycket av min korta vistelse där var "Sverige". Folkets park, berg och sjö, röda stugor och en gemytlighet som mannen nere i högra hörnet personifierade. Tommy heter han och jag och kollegan mötte honom när vi skulle inmundiga en liten frukost. Han avslutade vår frukost med att med riktigt vacker röst sjunga en liten kärlekssång till min arbetskamrat. Ingen dålig start på en vanlig arbetsdag. För henne alltså.

Utanför vårt tillfälliga boende hade några Björktrastar byggt sina bon och  när vi var där hade ungarna kläckts och börjat växa, så de skrek oupphörligt efter mat.

Ja det var en bra början på sommaren , men sen kom regnen och jag drog mig inomhus.

Så i regnet begav mig till Edsviks Konsthall...

...där den geniala galningen Salvador Dali tillägnades en utställning med tyngdpunkt på hans för allmänheten mindre kända skulpturer. Hur denne mans hjärna var skapt vete tusan men en oerhörd förmåga att gestalta drömmar och inre kaos det hade han.

Samtidigt ställde Joakim Hansén ut sina alster i den mindre hallen.

 Hans lätt absurda Cartoon-liknande stora målningar är fantastiska att gå runt och upptäcka. Utan problem kan man stå en lång stund framför dem och hela tiden upptäcka nya detaljer i dem. Efter ett tag blev jag faktiskt lite ett med hans verk. Hans absurda beskrivningar av främst storstadens komplexitet känns trots fantasygreppet så äkta. Brecht hade kanske rätt med sitt "verfremdung". -Ju mer man ljuger ju närmare kommer man sanningen.

En liten kul grej är att konstnären smyckat och designat diverse attraktioner och hus på nöjesfältet Gröna Lund.

På tal om Gröna lund så bevistade jag ett par konserter där...

...först ut för mig var gamle Punkikonen Iggy Pop med sina gamla kamrater The Stooges. På något underligt sätt är det skönt att skåda dessa gamla scenrävar, det ger en, på sin egen levnadsvandring, lite hopp att än kan man trots lite stela leder och rynkors uppdykande, slå sig lös i en vansinnig dans och inte bara, som Hasse Alfredsson en gång sjöng, nöja sig med att mata duvorna i parken.

En som också nått pensionsåldern men inte glömt bort att vara nyfiken på vad som kan hända om man inte bara nöjer sig med att vila på gamla lagrar...

...är utan tvekan Michael Wiehe. Jag blev väldigt överraskad över hans konsert på Grönan. De gamla pärlorna "Titanic", "Flickan och kråkan" fick i den här sättningen nytt liv och gavs en mer, i mitt tycke, brutal framtoning. Så än kan vår älskade skåning leverera. Fint var det också att han sjöng en hyllning till parhästen Afzelius, man fick intrycket att han verkligt genuint mycket fortfarande, efter alla år som gått, saknade vännen.

På Steninge slott, eller rättare sagt i stallet på Steninge, har man hela sommaren haft utställningen "Art fair", där en mängd konstnärer deltog med sina verk.  Den här typen av samlingsutställningar kan lätt bli lite virriga och "döda" en del verk som inte kommer till sin rätt i såna här sammanhang. Men det var inte intrycket den här gången. Mest beroende på att alla konstnärer var starka i sina uttryck och inte drunknade i grannarnas verk. Så i sin helhet var det intressant att se hur den svenska konstvärlden arbetar i diverse tekniker och grepp idag. Men, lite kunde jag sakna en större representation av fotot som konstart. Trots allt har fotot som konstbegrepp vuxit sig stort i Sverige idag. Men några konstnärer som använt sig av fotot som bas i sitt skapande fanns det. Ska bli kul att se nästa års "Fair", kanske har då fotot större medverkan.

Själv gav jag mig iväg till Ulriksdals slottsträdgård, mest för att testa en ny kamera, och på plats gav jag mig på att skapa ett klassiskt fotomotiv; Blommor.

Ibland är det trevligt att förfalla i gammal hederlig fotografisk romantik, även om det kanske inte är det mest nyskapande.

Javisst ja, höll på att glömma en väldigt trevlig begivenhet. Sikherna i Sverige hade ordnat en fest  för att fira deras eget nya år. Så mycket spontan glädje, så mycket färg och så god mat (och alla var nyktra) får man sällan till sig på en eftermiddag på en äng i förorten.

Hoppas bara att de återkommer nästa år för det var en verkligt festlig tillställning och det kändes skönt att i dessa tider med en mängd debatter om etnecitet och religion se att det mest gemensamma vi har är att vi alla gillar att ha lite kul emellanåt. Så välkomna tillbaka, Sikherna i Sverige,nästa år.

Kul, roligt häftigt hade vi lyckliga sextio, som fått tag på en biljett till konserten på det lilla musikhaket Picchus, i fredags den fjortonde september.

Musikföreningen hade till säsongsstarten lyckats Boka den gamle Bluesräven Claes Yngström, mest berömd för sina Jimi Hendrix tolkningar tillsammans med sin grupp Sky High. För kvällen backades han av Rigge bluesband, tydligen tre man från Märstatrakten, så konstateras kan att kombon en dalmas och tre från Märsta tydligen kan leverera både tung och intim äkta bluesfeeling.

Yngström visade sig också vara en härlig anekdot berättare och fick mellansnacken, ack så väsentliga för att få med sig en publik, att både roa och upplysa en  mer och mer entusiastisk publik ju längre kvällen gick. Claes medmusiker, Richard "Rigge" Jakobson trummor, Christer Sundh gitarr, Staffan Hjort bas, hängde på och munhöggs och fick Yngström att inte bara bli en solostjärna utan "en av grabbarna i bandet". Nog så väsentligt i en musikstil som Bluesen, där soloinsatser aldrig blir större än helheten.

Ja det var väl vad jag hade att erbjuda för idag. men okej då ett litet konst verk vid namn "Bricks" kan jag väl avsluta med.

Vi ses längre fram längs livets väg.