picotjat: Så var det dags då...

...igen, skulle nog vissa personer i min omgivning replikera. Vad det är dags för? Sluta röka naturligtvis!!

Så för att förändra den där eländiga processen det är att (försöka) sluta röka så tänkte jag låta mig inspireras av den stora musikern och entertainern Elton John. Han fick av sin terapeut ett ganska intressant råd när han, för att inte dö, var tvungen att sluta dra i sig kokain. Terapeuten uppmanade honom att gå hem och skriva ett avskedsbrev till sin älskade drog. Brevet blev ett jättefint men sorgligt, stort och nästan tårfyllt adjö. Så nu gör jag ett liknande försök, men med sikte på ett inte lika jävligt beroende som Elton Johns, men eftersom jag de senaste åren sett fler och fler personer runt mig åka på sjukdomar och bieffekter av rökningen så känns det lite aktuellt nu. Att jag tyvärr också kan konstatera att det som jag skrutit mest med inte längre är sant; jag har nämligen jämt haft bra kondis trots rökningen, senast kollad för bara något år sedan, men nu märker jag att orken börjar tryta.
Med tanke på mina intressen/hobbies så känns det som det mest akuta faktiskt.

Så, here we goes:

Kära vän, trogna kamrat

.Ja så kom då den där dagen, den där stunden, som vi båda anat var i antågande. Du har säkert hört mitt muttrande, mitt gnällande över dig, men förstå mig, jag menar inte att anklaga dig för någonting. Allt har varit mina egna beslut, från första gången vi träffades(...kommer du ihåg?? Stockholms skärgård, en lite blåsig augustikväll och vi gick, precis som Taube, till Utö för natten. Hade aldrig träffat dig innan, men en kamrat på båten sträckte fram sitt paket och jag visste efter bara ett par bloss att det var du och jag, vi, och från och med den kvällen har vi varit oskiljaktiga.). Men du måste förstå mig, har senaste tiden märkt att vår relation börjat bli slentrian, jag har inte känt den där glädjen när jag träffar dig längre, inte känt samma tillfredsställelse när vi skiljts åt. Det känns faktiskt respektlöst mot dig, för, ja jag vet, du har alltid funnits där när jag som mest behövt dig. Du har aldrig tvekat att vara min vän, aldrig protesterat när jag dragit med dig ut i storm och kyla bara för att jag ska må bättre. Funnits tillhands när alla andra svikit, alltid tröstat mig när det varit som mörkast.

Minns så väl när en dam jag träffat krävde att jag skulle välja mellan henne och dig. Det var en lång väg att vandra hem den natten, men du fanns med mig hela vägen hem.
Tänk så många tråkiga fester, middagar du räddat mig ifrån, "ska bara ut ett tag", sen smet vi ut och viskade tyst om idioterna därinne. För att inte tala om de romanser som startat på altaner, balkonger och i rökrum med andra som förstått det behag du kan framkalla.

Jo visst har det funnits de som fyat och gnällt över vår relation, "de stinker", "det är farligt" och ännu värre saker, men du och jag har vetat sanningen; de har inte begripit djupet i vårt förhållande helt enkelt.

Ja nog har vi haft ett liv tillsammans du och jag, men du förstår nog att allt har en ände, och kanske ska vi skiljas nu när det är som bäst, innan vi börjar betrakta varandra som ett enda stort problem och bieffekterna av vår relation börjar skena.

Så, jag säger adjö nu kära kamrat och vän sen trettio år, jag vet att du önskar mig lycka till och du vet säkert också att jag kommer att drömma om dig, se efter dig med längtan när jag går förbi varje tobaksbutik och automat, kommer smyga efter någon som fortfarande känner dig bara för att känna doften av dig när du tänds. Säkert kommer jag när vinet runnit ner någon trevlig kväll vara nära att söka upp dig igen, men jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mitt löfte; jag ska aldrig mer besvära dig.

Farväl kamrat cigarett