Så var det dags då...

...igen, skulle nog vissa personer i min omgivning replikera. Vad det är dags för? Sluta röka naturligtvis!!

Så för att förändra den där eländiga processen det är att (försöka) sluta röka så tänkte jag låta mig inspireras av den stora musikern och entertainern Elton John. Han fick av sin terapeut ett ganska intressant råd när han, för att inte dö, var tvungen att sluta dra i sig kokain. Terapeuten uppmanade honom att gå hem och skriva ett avskedsbrev till sin älskade drog. Brevet blev ett jättefint men sorgligt, stort och nästan tårfyllt adjö. Så nu gör jag ett liknande försök, men med sikte på ett inte lika jävligt beroende som Elton Johns, men eftersom jag de senaste åren sett fler och fler personer runt mig åka på sjukdomar och bieffekter av rökningen så känns det lite aktuellt nu. Att jag  tyvärr också kan konstatera att det som jag skrutit mest med inte längre är sant; jag har nämligen jämt haft bra kondis trots rökningen, senast kollad för bara något år sedan, men nu märker jag att orken börjar tryta.
Med tanke på mina intressen/hobbies så känns det som det mest akuta faktiskt.

Så, here we goes:

 Kära vän, trogna kamrat

.Ja så kom då den där dagen, den där stunden, som vi båda anat var i antågande. Du har säkert hört mitt muttrande, mitt gnällande över dig, men förstå mig, jag menar inte att anklaga dig för någonting. Allt har varit mina egna beslut, från första gången vi träffades(...kommer du ihåg?? Stockholms skärgård, en lite blåsig augustikväll och vi gick, precis som Taube, till Utö för natten. Hade aldrig träffat dig innan, men en kamrat på båten sträckte fram sitt paket och jag visste efter bara ett par bloss att det var du och jag, vi, och från och med den kvällen har vi varit oskiljaktiga.). Men du måste förstå mig, har senaste tiden märkt att vår relation börjat bli slentrian, jag har inte känt den där glädjen när jag träffar dig längre, inte känt samma tillfredsställelse när vi skiljts åt. Det känns faktiskt respektlöst mot dig, för, ja jag vet, du har alltid funnits där när jag som mest behövt dig. Du har aldrig tvekat att vara min vän, aldrig protesterat när jag dragit med dig ut i storm och kyla bara för att jag ska må bättre. Funnits tillhands när alla andra svikit, alltid tröstat mig när det varit som mörkast. 

Minns så väl när en dam jag träffat krävde att jag skulle välja mellan henne och dig. Det var en lång väg att vandra hem den natten, men du fanns med mig hela vägen hem.
Tänk så många tråkiga fester, middagar du räddat mig ifrån, "ska bara ut ett tag", sen smet vi ut och viskade tyst om idioterna därinne. För att inte tala om de romanser som startat på altaner, balkonger och i rökrum med andra som förstått det behag du kan framkalla.

Jo visst har det funnits de som fyat och gnällt över vår relation, "de stinker", "det är farligt" och ännu värre saker, men du och jag har vetat sanningen; de har inte begripit djupet i vårt förhållande helt enkelt.

Ja nog har vi haft ett liv tillsammans du och jag, men du förstår nog att allt har en ände, och kanske ska vi skiljas nu när det är som bäst, innan vi börjar betrakta varandra som ett enda stort problem och bieffekterna av vår relation börjar skena.

Så, jag säger adjö nu kära kamrat och vän sen trettio år, jag vet att du önskar mig lycka till och du vet säkert också att jag kommer att drömma om dig, se efter dig med längtan när jag går förbi varje tobaksbutik och automat, kommer smyga efter någon som fortfarande känner dig bara för att känna doften av dig när du tänds. Säkert kommer jag när vinet runnit ner någon trevlig kväll vara nära att söka upp dig igen, men jag ska göra allt som står i min makt för att hålla mitt löfte; jag ska aldrig mer besvära dig.

Farväl kamrat cigarett

Ja det var dé dé.

Men något lite positivt ska jag väl avsluta den här bloggen med, en liten konst(ig) bild kanske?

Ja så får det bli.

Vy över Öresund

Vi synes snart igen, hoppas jag

Long time no seen,

...som engelsmännen skulle säga. Men det är bara att konstatera att ibland kommer livet emellan. Kanske ska man vara glad att man har ett liv som kan komma emellan. Skulle förmodligen bli dötråkigt annars (hupp).
Men regnat har det, men soligt har det också varit, om än inte så ofta som många har önskat.

Så nu tänkte jag bara göra en liten sejour genom den sommar som varit, eller rättare sagt de månader som gått sen jag senaste gången dristade mig till att söka uppmärksamhet genom bloggosfären.

Så vi börjar i maj när knoppar slog ut och i Bollnäs,...

...

...denna lilla halvt bortglömda lilla gemytliga stad, som jag å arbetets vägnar besökte i maj. Intrycket av min korta vistelse där var "Sverige". Folkets park, berg och sjö, röda stugor och en gemytlighet som mannen nere i högra hörnet personifierade. Tommy heter han och jag och kollegan mötte honom när vi skulle inmundiga en liten frukost. Han avslutade vår frukost med att med riktigt vacker röst sjunga en liten kärlekssång till min arbetskamrat. Ingen dålig start på en vanlig arbetsdag. För henne alltså.

Utanför vårt tillfälliga boende hade några Björktrastar byggt sina bon och  när vi var där hade ungarna kläckts och börjat växa, så de skrek oupphörligt efter mat.

Ja det var en bra början på sommaren , men sen kom regnen och jag drog mig inomhus.

Så i regnet begav mig till Edsviks Konsthall...

...där den geniala galningen Salvador Dali tillägnades en utställning med tyngdpunkt på hans för allmänheten mindre kända skulpturer. Hur denne mans hjärna var skapt vete tusan men en oerhörd förmåga att gestalta drömmar och inre kaos det hade han.

Samtidigt ställde Joakim Hansén ut sina alster i den mindre hallen.

 Hans lätt absurda Cartoon-liknande stora målningar är fantastiska att gå runt och upptäcka. Utan problem kan man stå en lång stund framför dem och hela tiden upptäcka nya detaljer i dem. Efter ett tag blev jag faktiskt lite ett med hans verk. Hans absurda beskrivningar av främst storstadens komplexitet känns trots fantasygreppet så äkta. Brecht hade kanske rätt med sitt "verfremdung". -Ju mer man ljuger ju närmare kommer man sanningen.

En liten kul grej är att konstnären smyckat och designat diverse attraktioner och hus på nöjesfältet Gröna Lund.

På tal om Gröna lund så bevistade jag ett par konserter där...

...först ut för mig var gamle Punkikonen Iggy Pop med sina gamla kamrater The Stooges. På något underligt sätt är det skönt att skåda dessa gamla scenrävar, det ger en, på sin egen levnadsvandring, lite hopp att än kan man trots lite stela leder och rynkors uppdykande, slå sig lös i en vansinnig dans och inte bara, som Hasse Alfredsson en gång sjöng, nöja sig med att mata duvorna i parken.

En som också nått pensionsåldern men inte glömt bort att vara nyfiken på vad som kan hända om man inte bara nöjer sig med att vila på gamla lagrar...

...är utan tvekan Michael Wiehe. Jag blev väldigt överraskad över hans konsert på Grönan. De gamla pärlorna "Titanic", "Flickan och kråkan" fick i den här sättningen nytt liv och gavs en mer, i mitt tycke, brutal framtoning. Så än kan vår älskade skåning leverera. Fint var det också att han sjöng en hyllning till parhästen Afzelius, man fick intrycket att han verkligt genuint mycket fortfarande, efter alla år som gått, saknade vännen.

På Steninge slott, eller rättare sagt i stallet på Steninge, har man hela sommaren haft utställningen "Art fair", där en mängd konstnärer deltog med sina verk.  Den här typen av samlingsutställningar kan lätt bli lite virriga och "döda" en del verk som inte kommer till sin rätt i såna här sammanhang. Men det var inte intrycket den här gången. Mest beroende på att alla konstnärer var starka i sina uttryck och inte drunknade i grannarnas verk. Så i sin helhet var det intressant att se hur den svenska konstvärlden arbetar i diverse tekniker och grepp idag. Men, lite kunde jag sakna en större representation av fotot som konstart. Trots allt har fotot som konstbegrepp vuxit sig stort i Sverige idag. Men några konstnärer som använt sig av fotot som bas i sitt skapande fanns det. Ska bli kul att se nästa års "Fair", kanske har då fotot större medverkan.

Själv gav jag mig iväg till Ulriksdals slottsträdgård, mest för att testa en ny kamera, och på plats gav jag mig på att skapa ett klassiskt fotomotiv; Blommor.

Ibland är det trevligt att förfalla i gammal hederlig fotografisk romantik, även om det kanske inte är det mest nyskapande.

Javisst ja, höll på att glömma en väldigt trevlig begivenhet. Sikherna i Sverige hade ordnat en fest  för att fira deras eget nya år. Så mycket spontan glädje, så mycket färg och så god mat (och alla var nyktra) får man sällan till sig på en eftermiddag på en äng i förorten.

Hoppas bara att de återkommer nästa år för det var en verkligt festlig tillställning och det kändes skönt att i dessa tider med en mängd debatter om etnecitet och religion se att det mest gemensamma vi har är att vi alla gillar att ha lite kul emellanåt. Så välkomna tillbaka, Sikherna i Sverige,nästa år.

Kul, roligt häftigt hade vi lyckliga sextio, som fått tag på en biljett till konserten på det lilla musikhaket Picchus, i fredags den fjortonde september.

Musikföreningen hade till säsongsstarten lyckats Boka den gamle Bluesräven Claes Yngström, mest berömd för sina Jimi Hendrix tolkningar tillsammans med sin grupp Sky High. För kvällen backades han av Rigge bluesband, tydligen tre man från Märstatrakten, så konstateras kan att kombon en dalmas och tre från Märsta tydligen kan leverera både tung och intim äkta bluesfeeling.

Yngström visade sig också vara en härlig anekdot berättare och fick mellansnacken, ack så väsentliga för att få med sig en publik, att både roa och upplysa en  mer och mer entusiastisk publik ju längre kvällen gick. Claes medmusiker, Richard "Rigge" Jakobson trummor, Christer Sundh gitarr, Staffan Hjort bas, hängde på och munhöggs och fick Yngström att inte bara bli en solostjärna utan "en av grabbarna i bandet". Nog så väsentligt i en musikstil som Bluesen, där soloinsatser aldrig blir större än helheten.

Ja det var väl vad jag hade att erbjuda för idag. men okej då ett litet konst verk vid namn "Bricks" kan jag väl avsluta med.

Vi ses längre fram längs livets väg.