Vårvindar friska, leka och viska...

...och får menigheten likt varje år att bege sig till gamla Kungsan för att skåda körsbärsträdens blomning.

Efter att ha beskådat denna tradition några gånger kan det kanske kännas lite...avslaget.







Men desto roligare är det att se alla dessa människor som, likt en annan, kämpar med telefoner och kameror för att få den ultimata bilden av dessa förvisso väldigt vackra körsbärsblommor.

(klicka på den så blir den större, sa flickan) :)

Trist nog är det så att denna färg är lite svår att göra rättvisa i våra moderna kameror, tycker i allafall jag.
Så efter en del tricksande och fixande fick jag fram denna bild som får...tja, duga.

Men det fanns inte bara små blommor att beskåda denna helg i Kungsan. Vid stora scenen hade ett tjugotal konstnärer monterat upp en tvådagars utställning.

Glada miner och verk av alla de slag fick en blandad publik att strömma runt i "konsthallen".

Det bästa med en sån här öppen utställning är förmodligen att många, som aldrig skulle vilja eller våga ta sig in på vare sig museer eller gallerier, får en chans att se hur kul och mångfasetterad konstscenen är. Man kan också gissa att detta är ett fint tillfälle för många konstnärer som inte har möjlighet att synas ordentligt, nu kan beskådas och beundras av fler människor än de normalt knappt får möjlighet till under ett helt år.

Tyvärr varar denna utställning bara i två dagar så när du läser detta är den redan förbi, men tydligen ska de göra det till tradition att arrangera detta en gång på våren och en gång till hösten, så håll utkik efter sommaren. För det fanns som sagt något för alla smaker.

Så står man där då och beundrar något som fallit en i smaken och hör hur det från stora scenen hörs hambotoner...och det blir liksom en ny dimension i upplevelsen av en vacker vårdag.

Och strax därpå, kommer en japansk kvinna ut och framför en hyllningsdans till körsbärsblomman.

Och i ett annat hörn ligger det en man och försöker upphäva tyngdlagen med hjälp av en boll.

Ja nog händer det saker och ting när vi gråsiktiga nordbor får vårkänslor och ska ut i solen och löga oss.





Så står man där och ler och begrundar människans behov av att hitta på saker som på något sätt ska bryta mot det normala i ens liv, vad nu det normala är för någonting. Då hörs det från stora scenen...




..."Ja, så var det då dags för Väsby folkdansgille att underhålla oss med lite dans"...

...och där kommer dom, med den evige dragspelaren Lennart Karlsson i spetsen. Lennart är för många av oss Väsbybor synonym med folkdans. Han har liksom alltid funnits med. Hur många danser han spelat upp till kan nog vare sig han själv eller någon annan räkna till.

Klicka för större bild

Och nog var det fint att se att återväxten bland folkdansare är säkrad. Och glädjen var äkta bland dem. Man skulle önska att herr Tony Irving och kompani råkade släntra förbi och ta in vad dans egentligen handlar om, ren och skär GLÄDJE, ingenting annat.

Så till slut måste jag dela med mig av mina egna alster. Några bilder där jag försökt fånga den där första vårskymningen när träden fortfarande är kala och står nakna, som silhuetter mot kvällshimlen. En känsla av väntan.

Tills vi ses igen, ha det fint