Vårvindar friska, leka och viska...

...och får menigheten likt varje år att bege sig till gamla Kungsan för att skåda körsbärsträdens blomning.

Efter att ha beskådat denna tradition några gånger kan det kanske kännas lite...avslaget.







Men desto roligare är det att se alla dessa människor som, likt en annan, kämpar med telefoner och kameror för att få den ultimata bilden av dessa förvisso väldigt vackra körsbärsblommor.

(klicka på den så blir den större, sa flickan) :)

Trist nog är det så att denna färg är lite svår att göra rättvisa i våra moderna kameror, tycker i allafall jag.
Så efter en del tricksande och fixande fick jag fram denna bild som får...tja, duga.

Men det fanns inte bara små blommor att beskåda denna helg i Kungsan. Vid stora scenen hade ett tjugotal konstnärer monterat upp en tvådagars utställning.

Glada miner och verk av alla de slag fick en blandad publik att strömma runt i "konsthallen".

Det bästa med en sån här öppen utställning är förmodligen att många, som aldrig skulle vilja eller våga ta sig in på vare sig museer eller gallerier, får en chans att se hur kul och mångfasetterad konstscenen är. Man kan också gissa att detta är ett fint tillfälle för många konstnärer som inte har möjlighet att synas ordentligt, nu kan beskådas och beundras av fler människor än de normalt knappt får möjlighet till under ett helt år.

Tyvärr varar denna utställning bara i två dagar så när du läser detta är den redan förbi, men tydligen ska de göra det till tradition att arrangera detta en gång på våren och en gång till hösten, så håll utkik efter sommaren. För det fanns som sagt något för alla smaker.

Så står man där då och beundrar något som fallit en i smaken och hör hur det från stora scenen hörs hambotoner...och det blir liksom en ny dimension i upplevelsen av en vacker vårdag.

Och strax därpå, kommer en japansk kvinna ut och framför en hyllningsdans till körsbärsblomman.

Och i ett annat hörn ligger det en man och försöker upphäva tyngdlagen med hjälp av en boll.

Ja nog händer det saker och ting när vi gråsiktiga nordbor får vårkänslor och ska ut i solen och löga oss.





Så står man där och ler och begrundar människans behov av att hitta på saker som på något sätt ska bryta mot det normala i ens liv, vad nu det normala är för någonting. Då hörs det från stora scenen...




..."Ja, så var det då dags för Väsby folkdansgille att underhålla oss med lite dans"...

...och där kommer dom, med den evige dragspelaren Lennart Karlsson i spetsen. Lennart är för många av oss Väsbybor synonym med folkdans. Han har liksom alltid funnits med. Hur många danser han spelat upp till kan nog vare sig han själv eller någon annan räkna till.

Klicka för större bild

Och nog var det fint att se att återväxten bland folkdansare är säkrad. Och glädjen var äkta bland dem. Man skulle önska att herr Tony Irving och kompani råkade släntra förbi och ta in vad dans egentligen handlar om, ren och skär GLÄDJE, ingenting annat.

Så till slut måste jag dela med mig av mina egna alster. Några bilder där jag försökt fånga den där första vårskymningen när träden fortfarande är kala och står nakna, som silhuetter mot kvällshimlen. En känsla av väntan.

Tills vi ses igen, ha det fint

Vad har gäss och konst med varandra att göra?

ja inte vet jag, men en kul kombo blir det. Kanske något om fri flykt och en vilja att visa upp något. I gässens fall kraft och förmåga, i konstens fall förmåga och vision.

Men konstateras kan att veckan varit något av en motsägelse. Rent meteorologiskt och upplevelsemässigt alltså. Önskan om vårens ankomst som slets sönder av Kung Bore som inte kunde acceptera att det är över nu, utan straffade de som hängt undan vinterrocken och glada i hågen bytt vinterdäck mot dito sommar. Försvarsministern begrep iallafall att det var över och  med en klädsam klump i halsen, läsandes från ett manus författat av någon PR-konsult, avgick han definitivt.

Skulle på vernissage på söndagen den 25:e på gamla fina Picchus. Jag vände i dörren, konstaterandes att så mycket folk har jag inte sett där samtidigt förut, så istället för att trängas runt de två utställarnas verk denna dag beslöt jag mig för att i lugn o ro intaga en stilla sopplunch en vanlig vardag och då i lugn o ro njuta av Anders Almbergs tuschlaveringar och oljor, Åsa Bjurberg Gartz projekt fejsbook och hennes rödnästa clowner.

(klicka på den så blir den större)

 Ett litet axplock från deras gemensamma utställning: Vänster överst; tre av Åsas fejs, Mitten överst; Anders tuschlavering efter förlaga, vy över Björkvalla villan och Väsby g:a skola.Överst höger "Mor hämtar vatten" Olja av Anders. Stora bilden; vy över Björkvallavägen, sett från Fru Steens fönster (där isen ligger står numera Kulturhuset). Höger mellan; två vyer, dåtid och lite senare, från åbron i början på Centralvägen. Nedan höger; Åsas fejs i blått. (Just den här blå tilltalade mig mycket, saknar emellanåt verk med färgen blå som huvudfärg så det var fint att se en riktigt blå tavla här, för det är ju en vacker färg).

Tuschlavering av Anders Almberg

Just det, här bodde undertecknad sina första år. Familjen tjänade, som lite extrajobb, som vaktmästare i folkparken och hade då sin "tjänstebostad" på andra våningen i detta första kulturhus i Väsby. Hopsnickrat av medlemmarna i folketshusföreningen på tidigt nittonhundratal. Förlagan är från 1910. Men då var jag inte ens en glimt i min faders öga.

Åsas härliga clowner, med minspel och röda näsor som får en att le, får att tänka på just det där dubbla med att vara "människa". Att finnas i sitt alldeles egna rum och betraktas  som något helt annat, utifrån sett.
 "Stå du där och stirra på min röda näsa och glo på min hatt, men vill du se mig får du allt gå tusen mil med mig, hand i hand".

 Anders mikrofon har fått en stunds vila. Men kanske blir det en morgonblues snart igen.

Vi får väl hoppas att Anders rätt digra musikaliska karriär inte har dött, utan som denna gamla Sennheiser mikrofon bara tagit en stunds vila.

 Och som avslutning från den fint hängda utställningen på Picchus, ännu en av Åsas clowner. En lite yngre clown som fällt upp sin krage, gett sig ut i natten för att finna...tja vad du vill.

Passa på att springa iväg till Picchus, utställningen varar till den tjugonde i vårmånaden april, och vill du köpa något verk som snabba på för så många röda ploppar har jag inte sett på någon tidigare utställning på Picchus.

 Några dagar senare...

 ...gav jag mig ut i snö och blåst den sista helgen i månaden mars, och styrde mina steg mot Väsby Konsthall, som sin vana trogen en gång om året ger alla akvarellmålare möjlighet att ställa ut sina verk. En jury granskar de hågade och väggarna kläs med allehanda versioner av denna speciella tekniks möjligheter.
För att komma undan blåsten för en stund genade jag genom centrumgallerian och fann tårtätande människohopar där. Centrumanläggningen firade fyrtio år och hade slagit på stort med gratis tårta och scenframträdande av den inte helt obekanta gruppen H.E.A.T.

  Konstateras kan att de drar folk och det är ju kul. Själv gav jag mig ut i blåsten och stegade mot Konsthallen för att se vem som fått akvarellstipendiet i år.
Och den utvalde var:

Just det, Anette Backman, som fick det främst för sina akvareller från starten i Vasaloppet.

Ett kul och nytt grepp i genren akvarell. Den gamle fördomsfulla bilden av att akvarellmåleri mest består av "hus i Toscana" och "klippor i Bohuslän"  kommer rejält på skam vid en rundvandring på salongen.

 

Överst till vänster har vi Gisela Beckius målning av ett vintrigt stycke natur. Bredvid den Ann Larsson Dahlins "Ateljegolv". En skön påminnelse om att det vackra emellanåt kommer från ett kanske inte så "vackert" ställe. Nere till vänster ett bidrag från vårt södra broderland: Ann Marie Pedersens "Vanfald" som var på gränsen till fotografisk och verkligen gav vattnet liv. I mitten ser vi, passande nog, ( med tanke på grannen till vänster) "Vilse i Kalahari" av Börje Höglander. En väldigt suggestiv akvarell som verkligen fångade färgen, torkan, hettan i det landskap de flesta av oss bara sett på film och tror oss känna.

Slutligen, ute vid högerkanten min favorit: "Ledsagare" av Stina Rhodin. Favorit av två skäl; dels min högst personliga smak för blå färger, starka sådana, dels för att den ger mig en chans att skapa något eget i mitt lilla huvud. En tanke lika god som någon annans. Det utrymmet som en del konst ger sin betraktare, lite "varsågod gör vad du vill". 

Sammandraget kan man konstatera att det blev en utställning där nog alla och envar kan finna något som den kan ta till sig.

                                                                        

Som en liten bonus visar Nina von Rüdiger bilder ur sin Väsbybaserade mangabildroman "Oblivion High". En mycket häftig bok om särlingens styrka i ett annars konform värld. Du kan både köpa boken och tryck från densamma, så passa på, lär nog höras och synas mer av denna väsbydam.

Ja så var det dags att knyta ihop säcken då, jo då det gick; fri konst i flykt och gässen likaså.

Lite kanadicker från häckningsplatesen vid Fysingens norra del, de meddelar att nu är det vår och damerna ska tjusas av vackra vingslag och farliga svängar. Och någon blir far, om han har tur.

På återseende