Över vatten och fånga detsamma, en kulturell söndag...

...som började på Väsby Konsthall som fått besök av det Österbottniska konstnärskollektivet Korkea Lakeus som enligt de finsktalande personer jag frågat kan översättas med stora, höga vidder eller för att försvenska det lite fritt, vida vidder. Syftande på det låglänta landskap som utgör södra delen  av det för de flesta av oss åtminstone till namnet bekanta finska kustlandskapet.

Eila Bromme invigningstalade på både Finska och Svenska och påpekade att det fanns inte så lite symbolik i att dessa österbottniska konstnärer hamnat i just gamla anrika Optimus numera ombyggda fabrikslokaler.
På den tiden som fabriken var i gång var både Optimus och de numera helt försvunna Svenska Metall fabrikerna (senare Gräng) den stora anledningen till att ibland praktiskt taget hela byar i Österbotten dränerades på befolkning som fann utkomst och nytt liv i Upplands Väsby.
Så stor var den finska inflyttningen att Svenska Metalls fabriker i folkmun kallades "Finska metallverken".
Många österbottniska kvinnor som anställdes på Optimus fick arbeta med rengöring och polering av de för Optimus så viktiga mässingslamporna, stormköken och dylika produkter. Att detta arbete knappast var hälsosamt kan man förstå då rengöringen skedde med olika lösningsmedel och ventilationen knappast var av samma kvalitet som idag. Som jag minner mig fördes det en stark kamp under 70-talet för att dessa kvinnor skulle få diverse skador av detta arbete klassat som arbetsskada, vilket man till slut lyckades med. Det talades en hel del om dessa kvinnor som fått problem som i mångt och mycket påminde om långvarigt alkoholmissbruk. Såg det själv hos bekanta som på äldre dar betedde sig både klumpigt och konstigt och fick problem med både minne och koncentration.

Kanske kan man med detta i åtanke se Liisa Äärynens skulpturer i snarlika metallen brons, som en liten hyllning till dessa kvinnor som offrade hälsan för rika kusinen i västs ekonomiska framgångar. Kanske glömdes barnen bort lite grann i slitet och den ständiga huvudvärken.

Kanske glömdes hemlandets toner allt för fort bort och kvar blev bara tre veckor, om ens det, varje sommar det enda som höll hemlandet kvar i själen.












Men den bild som vi etniska svenskar så gärna lägger på det finska, det mörka och dova, fick i Korkea Lakeus version av det österbottniska väldigt liten plats. Istället visade de två Seppo, Kari och Tanninen, upp  färgrika och lustfyllda verk. Herr T med bland annat ett par verk i den något udda tekniken vaxfärgstryck och några mer vanliga acrylmålningar. Herr K.deltog med tre mäktiga färggrannna verk som fick min gamle teckningslärare att bli stående i beundran en lång stund.

En av Tanninens  nonfigurativa acrylmålningar med Äärynens skrovliga, koncentrerade cellist i förgrunden.















En liten dragning åt det historiska finska vill jag nog ändå påstå att Heikki Mäki-Tuuri hade med sina ikonliknande verk, om än med inte så lite ironi över den ryskinfluerade perioden i finsk konst och samhällsliv.

Här finns den så ofta avbildade och fortfarande heliga familjen. Utan tre vise män, men med tre kanske inte så visa åsnor.En liten blinkning åt vår eviga diskussion om det heteronormativa kanske?

(En liten parentes bara, en eloge till Konsthalen som behållit väggarna som HAKA-gruppen satte upp i Primus förra utställningen, en mycket trevligare lokal blev det).

Här ger han oss också sin version av den heliga modern som med krampande fingar och bedrövlig uppsyn konstaterar att hennes barn glidit ur hennes famn och i sin linda är på väg bort i ett mörker.
Den som inte får vissa associationer till vår egen tid är nog ganska...tja, fantasilös.
( Detta skrivs samma vecka som vår svenske helige moder i media kunnat konstatera att hennes barn också glidit ur hennes famn. Ibland slumpar det sig riktigt ordentligt.)

I förgrunden står Tiina Laasonens säng med "Lullaby" som jag inte kan låta bli att bli lite personlig kring. I sängen ligger ett täcke gjort av omslagspappren till en godisbit vid namn "kiss-kiss", och som huvudkudde har hon fyllt ett genomskinligt örngott (sic) med hela karameller. När undertecknad var bebis var jag tydligen väldigt gapig (tycker en del att jag är fortfarande) så mina unga föräldrar kom på att om de tog lite socker på nappen så blev jag lugn och fin. Detta resulterade senare i en tandstatus som inte var en tandläkares fröjd precis.
Men det bättrade sig efter en rejäl utskällning av tandläkaren. En av faderns kamrater kallade mig rätt länge, med en stor portion ironi förstås, för "pojken med guldtänderna".
Men nog har vi alla minnen av denna lilla karamellen till tröst och lindring, synd nog har detta övergått till ett sjukligt begär bland nya generationer av "sockerkickar" främst i form av kolsyrad läskeblask.
Ett annat litet minne förknippat med detta är de gånger då de finska kamraterna kom hem från vistelsen i just österbotten och de alltid hade med sig bjudgodis i form av gröna marmeladkulor och läcker söt lakrits. Det finska godiset var mycket, mycket godare än vårt eget och det tycker jag än idag.

I fonden hänger en av Anne Rossis abstrakta oljor. Enligt henne själv startar hon målandet helt planlöst och låter verket bli till under skapandets gång, och resultatet blir något både oroande, "vad föreställer det" och lugnande, "färgerna är så milda". Jag skulle gärna föreslå en tandläkare köpa ett av hennes verk och hänga upp det i väntrummet. Då fick man både något annat att tänka på än hålen i tänderna och plånboken och blev lite lagom lugnad av de ljusa grundfärgerna.

Elina Förstis små perspektivförskjutande tavlor tyckte jag var så härliga både i färg och form att jag inte kunde låta bli att förskjuta perspektiven ännu mer.

Visst är dom roliga, dessa små kommentarer till just det gamla dova måleriet av landsbygd i förfall.

Skojigt nog så var det mest mörka, dova inslaget i denna finska utställning inbjudne svenske konstnären Curt Hamnes etsningar. Hamne blev tillbedd att delta då inte alla i gruppen kunde medverka vid just detta utställningstillfälle, och nog andades hans etsningar mörker och farliga skogar, men genomfört med en enorm teknik och känsla för skuggor på snö och snötyngda grenar.

Så gå nu ner till Konsthallen och bese denna utställning, allt har jag inte visat här. Ni har mycket kvar att se; Minna Herralas foton på saker ni redan sett men aldrig just så, bland annat en "tjoffa" (vad det är får ni fråga en smålänning om), Riitta Ylinens vackra blå landskap och de vackra trycken av Liisa Malkamo.

För nu är det dags att ta en liten tur till Picchus Café där Väsbybaserade gruppen Carpe Aqua hade vernissage denna första riktigt vita dag i år.

Att Carpe Aqua är en liten ordlek med Carpe Diem har ni nog förstått och då kanske ni förstår rubriken på denna exposé över en söndag i konstens tecken; över vattnet till Österbotten och fånga vattnet på Picchus (visst var det väl fyndigt???;)).
Gruppens akvareller, som det naturligtvis rör sig om, kom riktigt bra till sitt rätt på lilla intima Picchus väggar och de olika konstnärernas temperament och teknik kvävde inte kamraternas verk utan snarare lyfte dom istället varandra. Det var verkligen härligt att se vad en grupp som tydligen arbetat tillsammans under flera år gemensamt kunde fylla lokalerna med.

Kaffe med akvarell

Ända upp i taket var de tvungna att hänga sina alster för att få plats.

Vågar man verkligen ta en kaka till ?? Kanske har personalen tröttnat på kakmonstren som har en tendens att härja vid dylika fat.

Ja, när vi ändå är här på Picchus Café kan jag ju passa på att påminna om att 17:e (tror jag det var) februari startar de riksbekanta musikkvällarna här på Gamla Apoteket för året.
Vilka det blir som spelar?? Lite får ni faktiskt ta reda på själva.

Med detta tackar jag för mig för denna gång, hoppas ni haft en nöjsam stund under denna lilla rundvandring och att vi snart ses igen, tills dess; glöm inte broddar och reflexväst i vintermörkret, för det är ju så kul att leva.