Först en rättelse, sen en liten tur till Djurgården...

...och en vårsalong som gav en vårkänslor.
Men först en rättelse; upptäckte att jag kallad den lilla ensamma fågeln i föregående blogg för han, felfelfel som Brasse skulle ha sagt, naturligtvis är det en hona om nu inte också änder har börjat med könsbyten( men då kunde de ju vara med i nästa pridetåg under parollen "PrideDucks", okej, nu blev det lite lätt att rimma på de, men nu går vi vidare). Så nu är det klarlagt och vi kan styra våra steg mot....

Liljewalchs Vårsalong

Om du händelsevis inte vet vad denna salong är känd för, så är det den enda riktigt stora utställningen dit vem som helst, bildad eller obildad, kan ansöka om att få vara med. Urvalet är anonymt, sisådär iallafall, och blir således en väldigt brokig samling av verk. Jag har gjort ett litet urval själv för att ge er ett smakprov och kanske locka till ett besök.

Mest kända från mediabevakningen runt salongen är nog dessa "gängvästar". Som ni ser har skaparen av dessa bytt ut Bandidos och Hells Angels mot arbetsförmedlingen, försäkringskassan och migrationsverket som en kommentar till de otaliga fall av övergrepp dessa institutioner begått. Elakt?? Ja, kanske lite grann men det kan de nog tåla men till dessa nya "gängs" försvar kan man kanske säga att de i motsats till de klassiska "gängen" gör en hel del gott också. Men kul och fyndigt är det..eller hur?

Det här trästycket har också förekommit rätt mycket i media inför salongen. Alltså ur ett enda trästycke har denne Konstnär kretat, huggit, mejslat och slipat fram en... ja, fan vet vad det egentligen föreställer, jag tolkar det som sagor ur människans historia, kampen mot naturen, djuren altt djävelskap vi kan finna. Man blir fascinerad av den på håll och än mer häftig blir den vid närmare titt.

Karola Messner har arbetat på ett stycke av Lind i ettusen timmar för att skapa detta sitt verk "Life´s Ark", en, som hon säger saga om människans evolution. Det är nästan så man som betraktare av den behöver ettusen timmar som för att se alla detaljer i den.

Nej, det är inte ett fotografi!! Fredrik Säkers "Norman, is that you?" är nästan overkligt fotorealistisk. Håret "känns" verkligen fuktigt, ögonen har den döendes matthet, skägget sticks verkligen och jag skulle banne mig inte våga ha den hemma, skulle kännas som han låg där och väntade på min hjälp.

Vad titeln betyder?? Som gammal cineast säger jag bara "Psycho". Badrum, död och Norman, nu förstod ni...eller hur??

För den som så vill är det guidad visning, tydligen varje dag, som ingår i priset. Jag och min kamrat  lyssnade lite grann emellanåt men som de fria själar vi är gick vi omkring själva, men det kan faktiskt vara rätt givande att följa med på en lite styrd rundvandring bland all dessa verk för ibland förstod jag ingenting faktiskt, fast jag gått Kulturvetarlinjen och borde vara lite insatt. Men man kan faktiskt bara knalla omkring och ha lite kul åt knäppa grejor och fascineras av det fantastiska som vissa åstadkommit.

I förra bilden såg ni dessa två "damer". Bea Szenfeld har skapat deras "baddräkter" av kapsyler till de där små burkarna man stoppar i Nespressomaskiner, snacka om att återvinna, men om de duger att bada i vete tusan.

Bakom guiden såg ni också Marion Flincks tre oljor.

Tre verk som på plats, då de kom till sin rätt, gav en nästan klaustrofobisk känsla. Kroppar som befann sig i något slags limbo som vi aldrig får veta anledningen till men som, i min tolkning, visar det sköra ögonblicket mellan handling och konsekvens eller det omvända, konsekvensens absoluta behov av handling.

En för mig mer mystisk tavla är Niklas Askers "Prayers" .Men det går inte att gå förbi den utan att bli stående en stund och betrakta den där lite ...groteska skönheten i den och kanske inbilla sig att det är så böner egentligen ser ut; lite groteska och komna ur en mörkare värld med målet att komma ut i det ljusa.

Säkert har blommorna i förgrunden någon djupare symbolik men den fattar inte jag...gör du??

Det var faktiskt en hel del skulptur/installation detta år, men sötast, eller nåt sånt, var nog denna tvåhövdade katt. Skulpturer har ibland en förmåga att ge intryck av att skulptören ofta bara tyckt det varit så jäkla kul att göra den. Ingen dum anledning till att arbeta med det, men det blir också ganska ofta bara lite kul. Som i nästa verk på vår rundtur....

...för hur tusan kommer man på idén att fixa ihop ett...klädesplagg av plastbestick??? Ändå står man där och tänker "va häftigt, av plastbestick, vilket jäkla jobb asså", och kanske är det just detta arbete med vardagsföremål, som föregående kapsylbaddräkerna, som får att tänka det de förmodligen vill att man ska tänka "det där skulle ju jag kunna göra".

Nåt som det definitivt skulle vara svårare att göra själv är Joakim Johanssons "The Healer". Ett riktigt mastodontverk i olja som man gärna går tillbaks och tittar på både två och tre gånger. Dessa fotorealistiska oljemålningar är fascinerande speciellt i Johanssons stora format...

...men även i Johan Patricnys mindre men lika, nästan otäckt, realistiska tavlor med motiv från Nationalmuseum. Min rundturskamrat blev lika fascinerad av dem som undertecknad och orden "hur fasen gör dom" låg tyst i luften.

Och nu någonting helt annat; Johan Ray Pedersens "Kukmålning".

Tja, va ska man säga om den, det måste ha gått åt en hel del modeller iallafall, kanske kan den fungera bra i sexualundervisningen också; " så olika kan de vara barn, så det är ingenting att skämmas för pojkar och ni flickor är nu förvarnade". (Okej det blev lite heteronormativt där på slutet, men man kan ju inte vara PK jämt).

Men kul och utförd med finess är den.

Men priset för vackraste verk tar nog Anna Kalintchenko Jalpechik (tog tre gånger innan jag stavade det rätt) med sitt porträtt av Kronprinsessan Victoria och en triptyk (i bakgrunden). Hon blandae teknikerna friskt ch resuktatet blev så där överdådigt som i den gamla goda tiden då kungligheter och mecenater gav tusan i vad det kostade, bara det var överdådigt, ungefär som nutidens köksrenoveringar.

Inte överdådiga men väldigt intagande var Fredrik Forslinds två blyertsteckningar (jodå, det är blyertsteckningar) Sorti och semester.

Det var som tidigare noterat rätt många verk i genren fotorealism, men det är fortfarande, trots alla år tekniken har varit stor, lika fascinerande detta med en olja eller teckning som glider iväg år det fotografiska. Mer synd är faktiskt att de fotograferande konstnärerna inte vågar var mer...ickefotografiska eller hur man nu ska uttrycka sig. Har personligen försökt vandra lite på den stigen och kanske vågar jag visa mer av det längre fram, jag har, precis som Sickan, mina planer.

En annan kul och annorlunda idé visade Erik Rovanperä upp, han tog helt enkelt några gamla skatebräder och gjorde konst av det, kan faktiskt sätta en slant att de kommer att bli sålda rätt snabbt för vilken gammal gråhårig skejtare skulle inte vilja ha en sån på väggen hemma i bostadsrätten som påminnelse om fornstora dagar??

Så här på sluttampen av min ganska långa rundtur med eder så måste jag visa Eva Wilms två verk, hon berättar själv om dem att temat var att barnet föds in i en miljö, värld som hon inte valt utan så snällt får anpassa sig till. Barnen i hennes tavlor är lite utom den "andra" världen, nästan färglösa, genomskinliga väntar de på den anpassning som ska färga dem för evigt, på gott och ont. Fastna inte för länge vid dessa två om du besöker salongen, tankar far så lätt i väg och inåt...eller varför inte, du avgör det själv tycker jag.

Vad kan väl passa bättre än att avsluta med Torbjörn Hellbergs "förbannade vinter" innan vi trär på oss vinterskruden och stiger ut från Liljewalchs vackra salar, ut  på den vackra Djurgården och in i Allmänna gränd . Där man lämpligen, för att få ett värdigt avslut på dagen tager en tur med någon av Djurgårdslinjens båtar till Slussen (avgång var 20:e minut). Sen kanske en stilla promenad längs kajen till gamla Kungsan, allt för att liksom acklimatisera sig.

Jag hoppas ni blivit lite inspirerade av rundturen och tro nu inte att ni sett hela utställningen, nej nej,  ni kommer att kunna tillbringa flera timmar (själva gjorde vi, min rundturskamrat och jag, ett lunch uppehåll till o med) och både skratta åt galenskaper, oja åt allt vackert och klia er i huvudet undra "va tusan.."

Om ni kanske undrar varför jag inte varit så "noga"  när jag fotograferat verken så är det faktiskt av lite respekt för konstnärerna, jag tycker de själva kan få sälja vykort, posters och annat och tjäna pengar på det, så jäkla fett har de ofta inte. Av samma anledning fotograferar jag aldrig ett foto, ett foto av ett foto blir lite...konstigt, milt sagt. Men som avslut får ni en originalbild av mig istället. Tog den på hemvägen från Vårsalongen, i vinterskymningen över vår vackra huvudstad, så tills nästa gång, varsågod och ha det så bra och dröj inte för länge med ett besök på Liljewalchs, 25:e Mars slår den igen.

Äääääääntligen vinter....

...vad det nu ska vara bra för. Mest kallt, men lite ljusare förstås. Ja,ja man ska inte bara gnälla utan ta seden dit man kommit i det som kallas årstidsväxlingarna.

Men, som den naturentusiast jag är gav jag mig naturligtvis ut i naturen. Naturen i det här fallet var den lilla ån som ligger på ett behagligt avstånd från ett trevligt litet café. Jo, man måste planera ifall kylan blir för obehaglig, för då är det dags att avbryta expeditionen och snarast bege sig inomhus till en värmande latte.

Naturligtvis blev det iallafall lite fel, då jag i mina bilddrömmar sett eftermiddagens låga sol lysa upp åvattnet och ge det ett guldlikt sken och fått de små frusna fåglarnas fjädrar att glänsa. Allt låg i skugga och fågeljävlarna fick panik när de fick se mig komma huttrande längs gångvägen, så de flög all världens väg. Naturligtvis hade jag glömt brödbitarna också.

Ja, ja det är inte alltid lätt att vara förortens David Attenborough.

Så allt som blev var några bilder på lite is och en ensam liten stackare som blev kvar när de andra flugit sin kos.

 Kalllt, kalllt

 Sen stack dom

 Och han blev ensam kvar

I morgon åker jag till Liljewalchs istället, då kan man gå på blå porten och äta lite gott. Tills dess får ni hålla till godo med dessa små iskalla bilder.

Vi synes

Över vatten och fånga detsamma, en kulturell söndag...

...som började på Väsby Konsthall som fått besök av det Österbottniska konstnärskollektivet Korkea Lakeus som enligt de finsktalande personer jag frågat kan översättas med stora, höga vidder eller för att försvenska det lite fritt, vida vidder. Syftande på det låglänta landskap som utgör södra delen  av det för de flesta av oss åtminstone till namnet bekanta finska kustlandskapet.

Eila Bromme invigningstalade på både Finska och Svenska och påpekade att det fanns inte så lite symbolik i att dessa österbottniska konstnärer hamnat i just gamla anrika Optimus numera ombyggda fabrikslokaler.
På den tiden som fabriken var i gång var både Optimus och de numera helt försvunna Svenska Metall fabrikerna (senare Gräng) den stora anledningen till att ibland praktiskt taget hela byar i Österbotten dränerades på befolkning som fann utkomst och nytt liv i Upplands Väsby.
Så stor var den finska inflyttningen att Svenska Metalls fabriker i folkmun kallades "Finska metallverken".
Många österbottniska kvinnor som anställdes på Optimus fick arbeta med rengöring och polering av de för Optimus så viktiga mässingslamporna, stormköken och dylika produkter. Att detta arbete knappast var hälsosamt kan man förstå då rengöringen skedde med olika lösningsmedel och ventilationen knappast var av samma kvalitet som idag. Som jag minner mig fördes det en stark kamp under 70-talet för att dessa kvinnor skulle få diverse skador av detta arbete klassat som arbetsskada, vilket man till slut lyckades med. Det talades en hel del om dessa kvinnor som fått problem som i mångt och mycket påminde om långvarigt alkoholmissbruk. Såg det själv hos bekanta som på äldre dar betedde sig både klumpigt och konstigt och fick problem med både minne och koncentration.

Kanske kan man med detta i åtanke se Liisa Äärynens skulpturer i snarlika metallen brons, som en liten hyllning till dessa kvinnor som offrade hälsan för rika kusinen i västs ekonomiska framgångar. Kanske glömdes barnen bort lite grann i slitet och den ständiga huvudvärken.

Kanske glömdes hemlandets toner allt för fort bort och kvar blev bara tre veckor, om ens det, varje sommar det enda som höll hemlandet kvar i själen.












Men den bild som vi etniska svenskar så gärna lägger på det finska, det mörka och dova, fick i Korkea Lakeus version av det österbottniska väldigt liten plats. Istället visade de två Seppo, Kari och Tanninen, upp  färgrika och lustfyllda verk. Herr T med bland annat ett par verk i den något udda tekniken vaxfärgstryck och några mer vanliga acrylmålningar. Herr K.deltog med tre mäktiga färggrannna verk som fick min gamle teckningslärare att bli stående i beundran en lång stund.

En av Tanninens  nonfigurativa acrylmålningar med Äärynens skrovliga, koncentrerade cellist i förgrunden.















En liten dragning åt det historiska finska vill jag nog ändå påstå att Heikki Mäki-Tuuri hade med sina ikonliknande verk, om än med inte så lite ironi över den ryskinfluerade perioden i finsk konst och samhällsliv.

Här finns den så ofta avbildade och fortfarande heliga familjen. Utan tre vise män, men med tre kanske inte så visa åsnor.En liten blinkning åt vår eviga diskussion om det heteronormativa kanske?

(En liten parentes bara, en eloge till Konsthalen som behållit väggarna som HAKA-gruppen satte upp i Primus förra utställningen, en mycket trevligare lokal blev det).

Här ger han oss också sin version av den heliga modern som med krampande fingar och bedrövlig uppsyn konstaterar att hennes barn glidit ur hennes famn och i sin linda är på väg bort i ett mörker.
Den som inte får vissa associationer till vår egen tid är nog ganska...tja, fantasilös.
( Detta skrivs samma vecka som vår svenske helige moder i media kunnat konstatera att hennes barn också glidit ur hennes famn. Ibland slumpar det sig riktigt ordentligt.)

I förgrunden står Tiina Laasonens säng med "Lullaby" som jag inte kan låta bli att bli lite personlig kring. I sängen ligger ett täcke gjort av omslagspappren till en godisbit vid namn "kiss-kiss", och som huvudkudde har hon fyllt ett genomskinligt örngott (sic) med hela karameller. När undertecknad var bebis var jag tydligen väldigt gapig (tycker en del att jag är fortfarande) så mina unga föräldrar kom på att om de tog lite socker på nappen så blev jag lugn och fin. Detta resulterade senare i en tandstatus som inte var en tandläkares fröjd precis.
Men det bättrade sig efter en rejäl utskällning av tandläkaren. En av faderns kamrater kallade mig rätt länge, med en stor portion ironi förstås, för "pojken med guldtänderna".
Men nog har vi alla minnen av denna lilla karamellen till tröst och lindring, synd nog har detta övergått till ett sjukligt begär bland nya generationer av "sockerkickar" främst i form av kolsyrad läskeblask.
Ett annat litet minne förknippat med detta är de gånger då de finska kamraterna kom hem från vistelsen i just österbotten och de alltid hade med sig bjudgodis i form av gröna marmeladkulor och läcker söt lakrits. Det finska godiset var mycket, mycket godare än vårt eget och det tycker jag än idag.

I fonden hänger en av Anne Rossis abstrakta oljor. Enligt henne själv startar hon målandet helt planlöst och låter verket bli till under skapandets gång, och resultatet blir något både oroande, "vad föreställer det" och lugnande, "färgerna är så milda". Jag skulle gärna föreslå en tandläkare köpa ett av hennes verk och hänga upp det i väntrummet. Då fick man både något annat att tänka på än hålen i tänderna och plånboken och blev lite lagom lugnad av de ljusa grundfärgerna.

Elina Förstis små perspektivförskjutande tavlor tyckte jag var så härliga både i färg och form att jag inte kunde låta bli att förskjuta perspektiven ännu mer.

Visst är dom roliga, dessa små kommentarer till just det gamla dova måleriet av landsbygd i förfall.

Skojigt nog så var det mest mörka, dova inslaget i denna finska utställning inbjudne svenske konstnären Curt Hamnes etsningar. Hamne blev tillbedd att delta då inte alla i gruppen kunde medverka vid just detta utställningstillfälle, och nog andades hans etsningar mörker och farliga skogar, men genomfört med en enorm teknik och känsla för skuggor på snö och snötyngda grenar.

Så gå nu ner till Konsthallen och bese denna utställning, allt har jag inte visat här. Ni har mycket kvar att se; Minna Herralas foton på saker ni redan sett men aldrig just så, bland annat en "tjoffa" (vad det är får ni fråga en smålänning om), Riitta Ylinens vackra blå landskap och de vackra trycken av Liisa Malkamo.

För nu är det dags att ta en liten tur till Picchus Café där Väsbybaserade gruppen Carpe Aqua hade vernissage denna första riktigt vita dag i år.

Att Carpe Aqua är en liten ordlek med Carpe Diem har ni nog förstått och då kanske ni förstår rubriken på denna exposé över en söndag i konstens tecken; över vattnet till Österbotten och fånga vattnet på Picchus (visst var det väl fyndigt???;)).
Gruppens akvareller, som det naturligtvis rör sig om, kom riktigt bra till sitt rätt på lilla intima Picchus väggar och de olika konstnärernas temperament och teknik kvävde inte kamraternas verk utan snarare lyfte dom istället varandra. Det var verkligen härligt att se vad en grupp som tydligen arbetat tillsammans under flera år gemensamt kunde fylla lokalerna med.

Kaffe med akvarell

Ända upp i taket var de tvungna att hänga sina alster för att få plats.

Vågar man verkligen ta en kaka till ?? Kanske har personalen tröttnat på kakmonstren som har en tendens att härja vid dylika fat.

Ja, när vi ändå är här på Picchus Café kan jag ju passa på att påminna om att 17:e (tror jag det var) februari startar de riksbekanta musikkvällarna här på Gamla Apoteket för året.
Vilka det blir som spelar?? Lite får ni faktiskt ta reda på själva.

Med detta tackar jag för mig för denna gång, hoppas ni haft en nöjsam stund under denna lilla rundvandring och att vi snart ses igen, tills dess; glöm inte broddar och reflexväst i vintermörkret, för det är ju så kul att leva.

Nä nu får det vara slut på...

...helg-lättjan. När nu snön faller så vackert och täcker det grå murriga och mörka är det dags att bli lite mer aktiv här på bloggen.
Så, en liten programförklaring; ska arbeta med att bli mer kontinuerlig, bevaka mer vad som händer i närområdet, vara lite mer spydig, eller som det också kallas, ironisk. Lätta lite på trycket och bli lite...allmänt flummig liksom.

Så här ska det bli om ni förstår. När sonen fick se denna kreation frågade han med allvarlig min; "Farsan du har väl inte börjat med droger".
-Behövs inte, svarade jag, för precis som Obelix ramlade jag redan som barn ner i den stora grytan "Fantasi" och blev så att säga marinerad.

Men nu ger jag mig ut i världen för att söka inspiration till nya smaskiga bloggar. Redan i morgon, söndag, skall jag besöka en konsthall och där åse vad några kreativa människor från österland har gjort av sin fantasi.
                                                                   Vi ses snart igen

En fantastisk kväll..

...blev det när Väsby kommun för andra året i rad arrangerade Väsby Melodifestival för personer med funktionsnedsättning. Samtliga deltagare framförde sina låtar Live till Livemusik framförd av elever och lärare från Väsby musikskola under ledning av Per-Ove "Knappen" Stålknapp.
Som tidigare hade det lagts ner stort arbete på showen med storbildskärmar, blomsterprydnader och en riktigt häftigt scenbelysning, allt för att få stämningen bland publik och artister på topp.

Vem som vann?? Ida Jareman från Väsby som imponerade med scennärvaro och lekfullhet när hon framförde sitt bidrag "Jag vill vara din Margaretha" som tidigar blivit känd genom det gamla legendariska dansbandet Sten&Stanley.

Hon fick mottaga priset en biljett till Schlagerfestivalen i globen ur Maria Fäldts hand,

Kvällens konferencierer var Josephine Sundström och väsbys svar på Måns Zelmerlöv; Tommy Fagerberg

Paus underhållningen stod elever från musikskolan för

Så för er som inte hade glädjen att vara med i den tusenhövdade publiken serverar jag ett axplock från kvällen

 Somphong Wongphakdee drog till med Gessles "Sommartider

Lindströms orkester framförde egna kompositionen "Låt om oss"

Emelie Bergquist från Sollentuna sjöng med stor inlevelse "I natt är jag din"

Max Höglund från Norrmalm sjöng Skifs gamla örhänge "Michelangelo"

 Sigtuna bidrog med Lina Petterson och Conny Simonsen som framförde "En Dag"

 Tuffast var nog Joakim Jansén som sjöng om att "Sommaren är kort"

 Kvällens glamour bjöd Josefine Pousette på när hon bjöd oss på "Jag Ljuger så bra"

Inledde gjorde 2011års vinnare med sitt vinnarbidrag från förra året

Mattias Bjerkestrand framförde Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne"